Det var länge sedan jag såg honom nu, Ulf Lundell. Senast var på Skansen 2005, störtregn och blixtrande åska. Stämningen i publiken var urusel, alla gruffades och var otrevliga. Då var det slut, bestämde jag mig för. Lundell sprutade ur sig plattor då, ofta dubbelalbum som man knappt orkade lyssna klart på. Man behövde aldrig hungra efter Lundell. Men den här sommaren har varit annorlunda. Han har gjort comeback efter fyra års turnéuppehåll, han har kommit ut med böckerna ”Vardagar” 1 och 2 och rekonstruerat sig själv i offentligheten.
Det är inte längre myten Lundell som står på scenen längst bort i Ericsbergs avlånga barockpark, det är en alldeles vanlig och lite skröplig man. Det är efter rattfyllan och ökenvandringen nere på Österlen som vi fått ta del av i bokform, där Lundell klipper gräset, går stavgång, får fel på bilen och rastlöst zappar mellan tevekanalerna i den svenska samtiden.
Det första jag tänker när Lundell kliver ut på scenen är, men gud, vad gammal han har blivit. Missförstå mig inte nu, han har alltid varit lite frostnupen, gråsprängd, med den där glansiga blicken som brinner. Nu var det något annat. En gammal farbror. Men som han rockade, trots de lite knyckiga rörelserna på scengolvet.
Öppningen ”Tranorna kommer” kan vara en av de bästa Lundell haft på mycket länge, kanske någonsin. Låten tar publiken med storm, det går inte att värja sig. De första sex låtarna har han i princip öppnat varje konsert med på den här turnén: en pliktskyldig ”Kär och galen”, en förvånansvärt sävlig och oinspirerad ”Evangeline” och det är först med sjätte låten ”Omaha” som det smäller till på riktigt. Därefter kommer konsertens första överraskning med ”Idiot city”, en liveklassiker från 90-talets andra hälft. I mitt tycke Lundells bästa kreativa fas, inte minst med albumet ”På andra sidan drömmarna” (1996). Det är gåshud och en av konsertens höjdpunkter. Därefter överraskning 2: den lugna och fina ”Baby om morgonen” från mitten av 00-talet.
Nästa höjdpunkt är mer väntad: ”L-bows & kash”, där Lundell ondgör sig över 80-talets klipparekonomi, avregleringen av finansmarknaderna och nyliberalismens omdanande effekter på oss människor, då vi gick från kollektivism till girigt sinnad armbågsindividualism. En modern liveklassiker med bara sex år på nacken. Låtarna från den senaste plattan funkar ovanligt bra live. ”Sanning är ett udda tal” är en av de bättre.
Lite över en timme in i showen kommer regnskurarna. Ponchos och jackor åker fram av en luttrad sommarpublik. ”Öppna landskap” får igång allsången, men är nog mer pliktskyldig än spännande, trots Lundells föresats att ta tillbaka den från nazisterna.
Överraskning 3 är den rockiga ”Om det här är vintern”, som jag aldrig hört live tidigare, ytterligare en av showens verkliga höjdpunkter. Bandet är taggat, Janne Bark lirar gitarr så de allt tunnare hårtestarna flyger hit och dit, även han påtagligt åldrad. Sedan avlöser Springsteen-akterna varandra med saxofonsolon, tandemsång Bark/Lundell, munspel och hela konkarongen. ”Gott att leva” avslutar huvudsetet innan de sex långa extranumren avslutar showen med en klassikerparad, bland annat ”Chans” och ”(Oh la la) Jag vill ha dej”. Bäst i avslutningsblocket är en brötig monsterversion av ”Stackars Jack”. Där borde Lundell ha avslutat. Där var det bra. Stämningen var på topp.