Vad är det för sorts humor som gruppen Grotesco levererar egentligen? Är den nyskapande, förvaltande, satirisk, svart eller absurd? Ja, man måste nog säga att den är lite av allt. Men mest är den rolig.
Grotesco dök upp i tv-rutan i slutet av 00-talet och har, trots att gruppen inte gjort liveföreställningar och dessutom haft en paus på flera år, kommit att bli en av de allra populäraste. Deras klipp på You tube har miljontals visningar, och två av gruppens förgrundsgestalter, Henrik Dorsin och Per Andersson har kvalat in bland Sveriges mest folkkära komiker.
När Grotesco nu sätter upp föreställningen "Grotesco på Scala - En nära dödenrevy" på Scalateatern i Stockholm, är intresset enormt. Som regissör har man kallat in Anna Vnuk, dansare, koreograf och regissör. Greppet för tankarna till humorgruppen Klungans samarbete med koreografen Birgitta Egerbladh, men resultatet har få likheter.
När ridån går upp har publiken just fått veta att den inte får skratta på fel ställe. På scenen har man byggt upp en högborgerlig miljö hämtad från förra sekelskiftet. Det skulle kunna vara Ibsen, men programmet säger oss att vi ska få se pjäsen "Stackars Koppelman" av Öyvind Stenstjerne Stenson. Det är överdrivet stelt och galet komiskt, och efter ett par minuter bryter kaos ut. Publiken har skrattat på fel ställe och måste straffas. Så drar "Nära-döden-revyn" igång, och sketcher och sångnummer hakar i varandra på ett smått genialiskt sätt. En del kända sketcher har omarbetats och fått livekostym, men mycket är nytt. Som till exempel besöken i himlen och helvetet, där vi får möta en fantasisk djävul i Micke Lindgrens skepnad.
Själv älskar jag när Grotesco häcklar "överklassen", Emma Peters är alltid lika rolig som "Muttan". Men Grotesco sparkar åt alla håll, och driver hårt även med vänsterintellektuella Södermalmspåvar och passivt aggressiva förskolepedagoger.
Henrik Dorsin är Grotescos stora stjärna, här är han lite dock nedtonad. Den andra superstjärnan, Per Andersson däremot helt överladdad. Trots det får till exempel Micke Lindgren, Emma Peters, Emma Molin och Jakob Setterberg luft och kan blomma ut på scenen.
Det är dock först i andra akten, när Grotesco sparkar loss ett uppdaterat potpurri med sin hit "Tingeling", fortsätter att häckla björnen i öst och överhuvudtaget blir mer politisk, som det tänder till ordentligt.
När Henrik Dorsin tar på sig skinnväst och blir den Cornelis Vreeswijk-like Trubbe Mollberg och drar en pastisch på "Brevet från kolonien" som handlar om Sverigedemokraterna, eller när man gör ett svidande aktuellt nummer med titeln "Romen och Julia", ja då blir man alldeles varm i kroppen.