The Hijackers senaste spelning var för omkring åtta år sedan, så att fansen saknat dem är inte konstigt. Bandet har funnits sedan 80-talet och större delen av publiken har garanterat en personlig relation till Hijackers musik.
Men för en oinvigd är det desto svårare att förstå all hype. Det är enkel rock 'n roll, varken mer eller mindre. De försöker aldrig någonsin vara mer än just ett rockband och i detta fall är det en stor tillgång. Det är mer energi än teknik, mer kraft än finess. Vad de vill är att bjuda på bra musik att röja till och med det lyckas de väldigt bra.
I de flesta fall, åtminstone. I början av spelningen går det trögt och det märks att de är ganska ringrostiga. De ser obekväma ut och gör inte mer än vad de ska. Bit för bit börjar de däremot bli mer varma i kläderna och det känns som att publikens entusiasm smittar av sig.
I övrigt märks det väldigt få ålderstecken denna kväll. Musiken känns fortfarande ung och dum, på det bra sättet. När äldre rockband står på scen blir det ofta en balansgång mellan att vara rutinerade och samtidigt bibehålla den ungdomliga energin som hör till musiken. Här lyckas Hijackers hyggligt - det största problemet är att energin sviktar under tiden de spelar. Detta kan också ses som en naturlig del av en spelning men samtidigt går de in för att ge allt, hela tiden.
Det finns glimtar av något ganska fantastiskt, som i låten "I don't care". Där får musiken en punkig vibb som sätter den sista pusselbiten på plats. Andra gånger passerar låtar obemärkt förbi, men där energin inte räcker till så väger låtarna ofta upp det. Hijackers har gott om dängor som jag gärna vill höra mer av.
I slutänden blir det däremot inte bättre än bra för mig. Men å andra sidan är jag väldigt ensam om den åsikten, för efter varje låt dånar applåderna. Då önskar jag att jag också kunde uppskatta musiken lika mycket.