"Murn" kallar musikerna bakom Katrineholmsversionen av Pink Floyds "The Wall". I helgen lirade de hela rockoperan från A till Ö.
ROCKOPERA
"Murn"
"The Wall" - efter Pink Floyds album
Peter Henriksson, gitarr, Charlie Andersson Wistbacka, bas, Emil Fahlen, gitarr, Åke Malmström, trummor, Johannes Annfält, keyboards och gitarr, Marko Sevon, piano, orgel, och gitarr, Emma Ormegaard, olika instrument, Eva Annfält, flöjt, dragspel. Sång: Alla.
Dansare och kör.
Scen: Tallåsskolans aula, Katrineholm
Och dessutom göra det så autentiskt som möjligt med originalets alla ljudeffekter live: Fågelkvitter, ekon, helikoptrar och skrän från megafon.
Men släpp loss ett gäng skickliga musiker, alla tända på samma smått vansinniga projekt, låt dem repetera i lugn och ro. Lägg på kör, dansare, genomtänkt ljus – och WOW vilken helkväll vi fick i Katrineholm i Allhelgonahelgen.
Kören i engelsk skoluniform under "Another Brick In the Wall"
Det är 44 år sedan Roger Waters lyckades få med sig Pink Floyds övriga medlemmar på att göra en dubbel-LP (som det hette på den tiden) utifrån storyn om Pink, en rockkille som kämpar med sig själv. Taskig barndom, vidrigt plugg, elak fru, droger och ensamhet – allt tynger honom ner i skosulorna. Den ena tegelstenen läggs till den andra och till slut har han murat in sig själv helt och hållen.
Katrinehollms version av "The Wall"
I totalt 26 låtar berättas om Pinks mödosamma väg in och ut ur murbruket, men så särdeles många konserter blev det inte efter släppet 1979. Det var för krångligt och för dyrt att bångla upp tegelstenarna när det skulle köras live.
Vilket inte hindrat "The Wall" från att bli en av konceptgenrens allra mest älskade rockoperor, dyrkad av gitarrmän i alla åldrar. Och även kvinns får väl tilläggas, även om de verkliga Pink Floyd-nördarna onekligen oftast är män.
Charlie Andersson Wistbacka, basist.
Och inte undra på att gitarrister gillar "Murn", för här finns många tillfällen att gå loss i fantastiska strängslingor. Det görs också, inte minst när Peter Henriksson, själva motorn bakom Katrineholms-Murn, solobriljerar i "Comfortably Numb".
Emma Ormegaard och Peter Henriksson.
Men han är inte ensam: Här görs så många fenomenala insatser så man snudd på trycks bakåt i bänken. På instrument, men också på stämband. Alla medverkande svarar för olika sångpartier. Dessutom härmas fiskmåsar, barnskrik och bombmattor – och hela konserten flyter på i en sömlös ström, precis som på original-Murn.
Johannes Annfält i ett sångparti.
Med dansinslagen läggs extra suggestiv stämning till föreställningen– inte minst på slutet när ficklampsljus beamar ut i den mörklagda salongen.
Fler än katrineholmarna borde få chans att uppleva "Murn".
Emma Ormegaard som förutom att sjunga stod för en rad ljudeffekter på olika instrument.