Robert Wells och Sofia Källgren är inga duvungar och har turnerat ihop sedan 1990-talet. De har kuskat land och rike runt och spelat i snart sagt varenda kyrka och så har de varit i Kina och giggat mastodontkonserter inför 400 miljoner tv-tittare. Enkelt uttryckt: De kan det här med att underhålla.
På bästa matinétid, klockan 16 en lördagseftermiddag, och med bästa höstvädret på mycket länge, klarblå himmel, 20 plusgrader och folk som solsuktande knallade runt i skjortärmarna med shorts och kjolar var det bara att bänka sig i den ljust vackra Västra Vingåkers kyrka. De höga fönstren gjorde att kyrkorummet badade i ljus, Sofia Källgren gnistrade, Robert Wells pianotangenter klinkade vackert och enbart den mörka altartavlan med Jesu korsfästelse lyckades med konststycket att fördystra tillvaron för den som begravde blicken i den.
Konserten inleddes med en Sofia Källgren i högform i låten ”Somewhere” från musikalen West Side Story. Där sattes tonen direkt för showen. Musikaltemat var det förhärskande, vid sidan av Robert Wells vanliga repertoar vill säga och enstaka kyrkorelaterat allmängods.
Vad sägs om två låtar från Kristina från Duvemåla, en från Disneyfilmen Skönheten & odjuret, en från Sound of Music, Phantom of the Opera och Mio min Mio.
Där någonstans peakade också konserten. Låten ”Mio min Mio” av Björn och Benny utgjorde konsertens absoluta höjdpunkt. Men receptet att köra folkkära musikalstandards är bedrägligt. I vissa fall föll låtarna platt till kyrkgolvet. ”Phantom of the Opera” blev plötsligt till en livlös kopia, med en Wells som pliktskyldigt satt och plånkade på pianot likt en trött kapellmästare medan Källgrens ljusa röst kämpade på.
Samma problem hade Robert Wells med ett av de mindre bra Rhapsody in Rock-hopkoken där han lät en symfoniorkester spela playback medan han lirade piano live. Det blev sådär. Wells är en såpass duktig pianist att han faktiskt inte behöver en orkester i ryggen.
Därför funkade de äldre numren han brukade köra med Charlie Norman bäst: ”Saint Louie Blues” och ”Little Joe from Chicago”. Den nyskrivna ”Window to the Past”, som Wells körde solo, var ett sentimentalt stycke som rullats i sirap några gånger för mycket. Bättre gick det mot slutet då han brakade loss med ett vansinnigt roligt Viktor Borge-medley. Och även om man saknade Borges roliga minspel, hans respektlösa halvhalter i melodierna så var detta en Robert Wells högform.