Rock
Diamond Dogs
Tears
Terminalen, Stockholm
När glamrocken regerade på topplistorna i Europa under den första halvan av 1970-talet fanns egentligen bara ett glamrockband i Sverige, Tears från Katrineholm. Bandet turnerade flitigt och hade massor av fans, med det riktigt stora, kommersiella genombrottet kom aldrig och Tears splittrades och lades sedan ner 1979. På senare år har Tears börjat spela live igen och fått något av kultstatus. För några veckor sedan återutgavs bandets självbetitlade debutalbum från 1974, som går under namnet "den rosa skivan". Det gick rakt upp på första platsen på svenska vinyltopplistan. I höst har Tears också släppt en ny singel.
På lördagen spelade Tears live på den relativt nya scenen Terminalen på Stadsgårdskajen i Stockholm under en glamrockskväll. En del gamla fans fanns på plats framför scenen och faktiskt syntes även några yngre glamrockare i publikhavet.
Dessvärre går nog helgens spelning i Stockholm inte till historien som en av Tears bästa. Gitarristen Eddie Eriksson spelade med en skadad högerhand och sångaren Lars Fubbe Furberg hade inte ordning på sina gitarrer. Stundtals kändes det som att Tears är ett plojband som består av fem utspökade farbröder som inte tar sig själva på allvar – men ibland glimrar det till och man förstår att Tears en gång var ett av Sveriges största band, mycket tack vare Fubbes sångröst och basisten Matti Vourinens tajta spel, publikkontakt och spelglädje. Paradoxalt nog var kvällens bästa låt nya singeln "Gold digger" – så Tears är långt i från uträknat.
Tears uppdrag var dock inte att headlina – utan att värma publiken inför kvällens huvudakt, Diamond Dogs som bildades i Katrineholm för 30 år sedan av mångsysslaren Sören "Sulo" Karlsson. Jubileumsåret har bland annat firats med ett skivsläpp och dubbelalbumet "Slap bang blue rendezvous" har hyllats i olika branschtidningar. Bandet har dessutom nyligen avslutat en turné i Spanien och gjort några livespelningar i Sverige.
Genom de tre decennierna har Diamond Dogs haft flera olika uppsättningar, med leadsångaren och låtskrivaren Sulo och Henrik "Duke of Honk" Widén från Vingåker, på piano och orgel som konstanter.
Kvällens line up med Lars Karlsson, gitarr, Janne Borgh, bas och sång och Federico de Costa, trummor och sång måste vara en av de bästa. Diamond Dogs årgång 2022 låter tajtare och hårdare och är roligare på scenen än jag någonsin sett bandet.
Soundet (tänk det banbrytande brittiska The Faces) är renodlat och scennärvaron hundra procent hos alla. Trots att Diamond Dogs måste beskrivas som ett tillbakablickande band utan uppenbara ambitioner att omstörta rockscenen var lördagskvällens gig ändå väldigt fräscht.