Musik
Eighth Blackbird
Musikens hus, Katrineholm
Eighth Blackbird känns ovanliga. De liknar mer ett rock- eller jazzband än den klassiska sextetten som sitter i en frackklädd ring och spelar Mozart. Ändå står en air av akademisk och konservatorieutbildad förfining kring det här gänget från Chicago som nu är på turné i Sverige. Katrineholm är fjärde stoppet. Kvällen innan spelade de i Västerås.
Eighth Blackbird spelar nästan bara modern musik av levande tonsättare.
Ett bra exempel är det inledande stycket "Ice'n Spice" av Nina Shekhar som inleds med isande gnisslande stråkar som avlöses av en atonalt knäppande cello. Musiken är dramatisk, kontrastrik och våldsam, bitvis nästan otäck, men oerhört bra. Stycket skrevs så sent som i fjol av Shekhar och musiken känns emblematisk för den variationsrikedom och konstnärliga aura som svävar kring Eighth Blackbird.
Ganska snart inser man att själva kärnan i gruppen, det rytmiskt bultande hjärtat, består av pianisten Lisa Kaplan och slagverkaren Matthew Duvall. Den Bolero-liknande, asiatdoftande "Karakurenai" av Andy Akiho är ett exempel på detta.
Men mest gillar jag den experimentella framtoningen Eighth Blackbird har i flera stycken. Som i den isländska tonsättaren Fjola Evans "Eroding" vars instrumentella kaos inleder för att sedan långsamt erodera ner instrument för instrument i ett slags musikens självupplösning. Stycket handlar om klimatkrisens smältande glaciärer. Zach Goods saxofon bidrar med jazzig stämning.
Vildsint jazz och ett mischmasch av rena hårdrocksriff blandat med recitationer ur "Alice i Underlandet" finns med i Holly Harrisons märkliga fresk "Lobster Tales and Turtle Soup" där textrecitationerna nästan påminner om rap. Det svänger rejält emellanåt och Matthew Duvall får till och med in ett skapligt trumsolo mot slutet.
Andra akten inleds med ett tramsigt clownperformance, Jessie Marinos handklappsstycke "Rot Blau", som möjligen hade roat en dagisklass, men mest kändes malplacerat denna kväll. Möjligen visade det på gruppens yttersta gräns mot det avantgardistiska.
Kvällens ljuvligaste upplevelse är emellertid uppförandet av Jonathan Bailey Hollands ljudporträtt "The Clarity of Cold Air", ett visuellt anslående stycke med sound av Nixon-erans konspirationsfilmer på 70-talet. Musikernas oerhörda precision kommer där till sin fulla rätt.
