Svensken Ă€r en rationell och i grunden sansad person â nĂ€stan lite trĂ„kig. Utan att alltid formuleras Ă„terkommer antagandet i mĂ„nga former. Botanikens fader Carl von LinnĂ© bestĂ€llde obekymrat rusmedel i form av "en liten quist af nĂ„gon rar ört" frĂ„n en av sina lĂ€rjungar pĂ„ resa i Venezuela. "Phantastica" var enligt den förnuftige LinnĂ© Ă€ndĂ„ inget hot i vĂ€st. Tron pĂ„ svenskens rationalitet (och möjligen skepsis mot extas) lĂ„g ocksĂ„ till grund för folkhemsbygget och den sociala ingenjörskonst som pĂ„gick under stora delar av 1900-talet. Men hur sann Ă€r den egentligen?
Journalisten Leonidas Aretakis sticker med "Extas i folkhemmet" en pennspets i den ibland nÄgot sjÀlvbelÄtna bilden. Resultatet blir om inte ett distinkt "poff" sÄ i alla fall ett ljudligt pysande, detta med exempel frÄn asaguden Odin, som körde ett spjut i sin sida efter att ha tömt magiskt mjöd ur sin extasbringare, till fornnordiska völvor som besökte andevÀrlden, Linnés sammanstÀllning "Inebriantia" frÄn 1762 och folkhemmets 1960-tal, dÄ intresset och fördomsfriheten ibland blev bÄde grÀns- och huvudlös. Flera svenska forskare var bland de bÀsta i vÀrlden pÄ psykedeliska substanser. Men pÄ Falu lasarett behandlades samtidigt tre barn med LSD och i tv-programmet "Gifter som pÄverkar sjÀlslivet" (1965) med Bengt Feldreich fick en apotekarstudent trippa pÄ DMT (den psykoaktiva substansen i ayahuasca).
Folkhemmet skulle "avtrÄkas", vilket senare slog över i den motsats som mÄnga menar skapade en tragedi. LSD jÀmfördes med atombomben, rÀdslan för beroende (och mÄhÀnda en ungdom som vÀnde sig bort frÄn samhÀlle och politik) ledde sÄ smÄningom bland annat till kriminalisering ocksÄ av brukare, som dÀrmed inte vÄgade söka vÄrd.
Leonidas Aretakis fÄr sÀgas inta en mellanposition mellan skrÀckpropaganda och en obekymrat drogliberal hÄllning. Han provar i boken pÄ en organiserad och laglig svamptripp men Àr samtidigt misstÀnksam mot myten om den manliga pionjÀren som hÀmtar hem visdomar frÄn en fjÀrran rymd. DÀrtill Àr listan pÄ förgrundsfigurer som har sugits in i en sjÀlvförbrÀnnande jakt pÄ kemisk lycka alltför lÄng.
Ămnet visar sig fort vara bĂ„de komplext och komplicerat, och ibland spretar Aretakis extashistoria sĂ„ pass att den röda trĂ„den Ă€r nĂ€ra att tappas ur sikte. Kronologin Ă€r uppbruten, vilket behövs för att fĂ„ liv i den annars lĂ„nga historielektionen, men det gör berĂ€ttelsen lite hoppig. Alltsamman Ă€r annars intressant och ambitiöst. Ibland komiskt, ibland tragiskt.
Ăr dĂ„ extasen, och intresset för psykedeliska droger, pĂ„ vĂ€g tillbaka? Rejv- och burnerkultur ger en viss hint om det. Ă r 2018 publicerades Michael Pollans uppmĂ€rksammade bok "Psykedelisk renĂ€ssans" (som kom ut pĂ„ svenska redan Ă„ret dĂ€rpĂ„). Sedan 2016 har det Ă€ven kommit ett ökande antal studier pĂ„ psykedeliska drogers effekter pĂ„ mĂ€nniskor. Men det Ă€r dyrt att ta fram nya lĂ€kemedel och mĂ„nga Ă€r rĂ€dda för att 1960-talet ska upprepa sig, bĂ„de i form av ett vĂ„dligt trippande och ett nytt "krig mot drogerna". Leonidas Aretakis serverar inga tvĂ€rsĂ€kra svar men bidrar med sin historia pĂ„ ett Ă€mne som â i alla fall placerat i en historisk kontext â Ă€r föga omskrivet. Han bidrar till bildning, bakgrund och en vidare diskussion som förhoppningsvis kommer att beakta bĂ„de medicinska möjligheter och risken för missbruk.