Roman
Lina Hagelbäck
Poetskötsel
Bokförlaget Lejd
"Poetskötsel" är någonting så ovanligt som samtidslitteratur med humor. Den ser ut att skildra en poet som ägnar sig åt terapi, eller självlidande, men handlar förstås om plågan i att stå ut med och bemästra det egna författandet.
Lina Hagelbäck beskriver en författare som terapeutar sin skrivarångest, sin skrivarrädsla, sin skrivartvekan och sin tvångsmässiga dragning att ständigt formulera sig. Den där artificiella intelligensen i skallen som aldrig tystnar och ständigt kräver sitt, som överallt ser företeelser som kräver sina meningar.
Boken är varken prosa eller poesi, den är inte heller sjukjournal eller dialoger; den är alltsammans hela tiden. 20 kapitel och det tjuter om däcken, två hjul genom varje kurva. Riktigt balanserat är det inte, det kränger och far. När man känner sig trygg i prosan på några sidor bryts den av för lite poesi eller en absurd enkät.
Men det är väldigt roligt och väldigt rörande. Sällan har jag läst om skrivandets lustplåga i en så skrattande och ändå så gripande text. Författarens terapeut är författaren själv som vet att ge svar på tal och ställa avgrundsfrågorna som inte låter författaren komma undan. Och som ändå vill författaren väl.
Ett exempel. Kapitel sju heter "Poetiska fågelläten" och bjuder rader som förlöser litteraturen såväl som läsaren: "Storspoven är filosofiskt lagd, entitor vill diskutera den orientaliska renässansen, rörsångaren är intresserad av teosofi: 1300-talsmystiker som Eckhart."