Katrineholms-Kuriren får göra ett besök en av tisdagskvällarna då Mia Gustafsson, Eva Flink, Gunnel Mikaelsson, Marianne Larsson och Ann-Margreth Karlsson har sin syjunta som alltsedan starten för 53 år sedan haft namnet Nål och tråd. De har sömmat på sin vänskap sedan dess.
Det är en kylig och kall novemberkväll, men från Marianne Larssons hus på Brenäsvägen i Laggarhult strömmar ljus från fönstren och lyktor är tända på trappan. Bilar i rad på gatan utanför tyder på träff.
I vardagsrummet sitter väninnorna bekvämt samlade. Matsalsbordet är vackert dukat och kvällens värdinna Marianne har mat på lut. Av handarbete ser man inte så mycket. Nuförtiden är det mest mat och prat när de träffas. Och motion; de simmar varje torsdagsmorgon, och på sommarhalvåret går de först en promenad vid syjunteträffarna.
På frågan "Vad betyder ni för varann?" kommer svaren snabbt.
‒Allt! säger Eva Flink.
‒Vi träffades i våra tonår, och vi har funnits för varann i både glädje och sorg. När min man dog var de här min räddning, säger Mia Gustafsson.
Är ni lika gamla?
‒Nähä! Jag är äldst. Och förståndigast, säger Marianne Larsson.
Hon är född 1945, Mia 1947, och de övriga tre 1946. De var 17, 18 och 19 år när de en sommardag i Stadsparken i Katrineholm bestämde att de skulle bilda en syjunta till hösten.
Varför just syjunta?
‒Det var väl modernt, säger Ann-Margreth Karlsson.
‒Då bodde ju alla hemma, och mammorna servade.
Förtäringen var bulle och kaka och frekvensen för träffarna varje måndag. Dagen var vald med tanke på att helgens händelser skulle avhandlas. De unga damerna var ute och dansade, både lördag och söndag.
‒Problemet var att åka till 'rätt' ställe, säger Ann-Margreth.
‒Där 'alla' var, fyller Marianne i.
‒Där han var, specificerar Mia.
Hur kände ni varann från början?
‒Vi kände varann när vi var barn, Gunnel och Ann-Margreth och jag, säger Mia. Vi tre var en konstellation.
‒Vi två, Marianne och jag, jobbade ihop. Då började man ju jobba när man var 15, säger Eva.
De var stansoperatriser på SKF, innan de så småningom gick vidare till inköp respektive ekonomi.
Sommaren 1964 skulle de tre förstnämnda åka till Gotland, och sen berätta och ge tips till Marianne och Eva när de kom tillbaka. De kände alla till varandra sedan tidigare, men umgicks inte. Gotlandspratet blev upptakten till deras organiserade möten på måndagar. Sommaren därpå åkte de tillsammans på semester till Västkusten.
Vad förenar er?
‒Allt vi har gjort tillsammans, säger Gunnel.
‒Vi har samma värderingar, säger Eva.
‒Vi har aldrig varit osams. Vi känner varann utan och innan, och vi kan prata om allt. Vi funkar ihop, säger Mia.