Priset kan antingen sättas med en skatt, eller genom handel med utsläppsrätter som begränsas av ett tak för utsläppen.
Detta är ett av de centrala vägvalen i klimatpolitiken, men vilken av huvudvägarna man än väljer så uppstår en rad följdfrågor. Enkelt är det inte.
I Sverige har vi i huvudsak ett tredelat system: Det är koldioxidskatt på bränslen i trafik, fastighetsuppvärmning, kommuner och landsting samt delar av näringslivet.
Beskattningen av el och dess undantag för basindustrier och järnvägstrafik påverkar också klimatet. El från vatten- och kärnkraft i Sverige ger alternativ till produktion baserad på kol- eller gaseldning på annat håll i världen. Om elskattereglerna möjliggör eller stoppar koldioxidneutral elproduktion i Sverige avgör det om vi fortsätter att exportera klimatnytta söderut eller tvärtom ökar miljöskadorna genom att stänga ned kraftverk och bli import- i stället för exportland för el.
På det tredje området ingår de Industrier och kraftverk som använder fossilbränslen – samt flyget – i EU:s utsläppshandel. Där är priset för att skada miljön med kol-, olje- eller fossilgaseldning – eller flyg – nu ytterligt lågt. Vid lunchtid på torsdagen kostade utsläppsrätten för ett ton koldioxid kring en svensk femtiolapp. Sedan 2013, då nu pågående åttaårsperiod i EU-systemet inleddes, har priset fluktuerat i spannet 30 – 85 kronor / ton.
Då utsläppshandeln var helt ny låg priset en tid kring 300 kronor, men har sedan rört sig på betydligt lägre nivåer. Antingen måste EU-länderna, i det som blir ett fjärde försök, samla sig till en avsevärd nedtrappning av utsläppstaket så att utsläppspriset flerdubblas. Eller så kommer utsläppshandeln och hela klimatpolitiken att gå mot ett misslyckande i stor stil.
En rad länder har i valet mellan koldioxidskatt och utsläppshandel valt ingendera – som i USA. EU har valt utsläppshandel men i det väsentliga gjort den ineffektiv genom för ett för högt utsläppstak.
Frågan är nu om Parisavtalet ska efterlevas eller saboteras. Med Frankrikes nye president i spetsen vill kritiker ersätta eller komplettera utsläppshandeln med koldioxidskatt. Storbritannien har försökt med kompletteringsalternativet, en skatt som fyllde ut ovanför marknadspriset så att utsläppen fick ett prisgolv.
President Macron möttes för några dagar sedan av rätt upprörda reaktioner i fossilberoende länder och kraftföretag. Han vill börja med en skatt som ger ett minimipris på cirka 300 kronor / ton. Det är han inte ensam om i Frankrike. Hans konservative motkandidat Fillon, som slogs ut i första valomgången, förordade också 300 kronor / ton. I Macrons valprogram finns kravet på successiv ökning till omkring 1000 kronor / ton år 2030. Det skulle då motsvara ungefär den svenska koldioxidskatten.
Den negativa reaktionen i bland annat Tyskland säger mycket om svårigheten att nå tillräckliga klimatresultat. Tysklands energipolitik är starkt fossilberoende, trots att vind- och solenergi subventionerats mycket. I tysk politik och tyskt näringsliv avfärdades Macrons skattelinje som ett fräckt försök att gynna det franska näringslivet, som i likhet med det svenska till övervägande del drivs med vatten- och kärnkraft och inte med fossileldning.
Macron har dock satt fingret på det alla länge kunnat se. Systemet med utsläppshandel används flitigt – nu även i den svenska flygskattediskussionen – som ursäkt för att slippa andra klimatåtgärder. Men så länge taket är så högt att priset ligger på en sjättedel av den nivå Macron vill starta med är EU:s nuvarande ordning ett fikonlöv som fossilintressena skyler sig med,