De flesta som har åkt bil genom Katrineholm minns den nog. Talltullen – eller Talltullplan som den också kallas. Denna unika trafikkarusell som saknar motsvarighet någon annanstans i landet.
Som nostalgisk företeelse skulle den kunna hamna på samma nivå som gamla Caltex-bensinpumpar, motellskyltar, kaffeburkar och Elvisplattor. Om den inte hade varit så förhatlig. I Katrineholm har många debatter rasat kring platsen genom åren.
Ännu fler nedsättande ordalag har säkert använts om Talltullen mellan bilresenärer i dammiga framsäten sedan 1960-talet.
Under senare hälften av 1950-talet utsattes det svenska vägnätet överlag för en häftig kritik i pressen. Den ökade bilismen, det faktum att var man plötsligt hade råd att köpa sin egen bil, ställde helt nya krav på vägar och trafikflöden.
Men redan i början av 1950-talet presenterade regeringen en plan för att skapa ett "bilsamhälle" efter amerikansk förlaga. Planen hade tagits fram efter påtryckningar från bilistlobbyn, konsumenterna och en växande motorsektor inom ekonomin.
Resultat: Sverige blev ett av Europas biltätaste länder på 1950-talet.
I Katrineholm ställdes man inför några konkreta problem som behövde lösas. Främst gällde detta de stora infarterna till staden. Dels Stockholmsinfarten, som öppnades i december 1962, "1000 meter efterlängtad vägbana med åtta meters bredd över Lövåsens tidigare obanade gärde", som det stod i KK den 22 december 1962. Dels den så kallade Norrköpingsinfarten, en sträcka på ungefär tre kilometer mellan Djulö kvarn och Talltullen.
[fakta nr="1"]
Alla dessa vägbyggen, och många mer därtill, gjordes ungefär vid samma period. Tanken var alltid densamma: att hantera stora mängder trafik.
Under 1950-talet utvecklades också en helt ny genre inom journalistiken som kom att bli omåttligt populär, så även i Katrineholms-Kuriren. Bilkrockarnas tid var inne. Ständigt förekom bilder av bilvrak som kört i diket, smällt in i träd eller dammat samman flera på en gång tillsammans med förskräckande rubriker.
Bilismen utgjorde en allt större och viktigare del av människans tillvaro under 1950-talet. Därför blev förmodligen också stora vägbyggen stora nyheter i tidningen. Bilen var det nya och fräscha, till och med det rena, efter att alla dyngspridande hästekipage rensats bort från vägarna.
Så i april 1961 började bygget av Talltullen tillsammans med den nya vägen till Djulö kvarn samt bron där. Man började också bygga den nya Eriksbergsvägen.
Den 19 april kunde KK rapportera att flera stugor måste rivas i samband med bygget, bland annat SKF-ingenjören Gunnar Lundbergs hus från 1942 som låg i närheten av det som då kallades för Tallmossen.
Som namnet vittnar om var platsen förmodligen sank varpå man behövde fylla upp med 2,5 meter sprängsten och grus för att stabilisera underlaget. Namnet Tallmossen förekommer i flera artiklar i Kuriren, men tycks vara utraderat ur folkmedvetandet i dag.
Den 6 juni 1961 var vägbygget i full gång och i KK rapporterade man att den tre kilometer långa vägsträckan in mot Talltullen bearbetades av "tio man plus maskinister, tre grävmaskiner och en caterpillar".
Vägmästare Bertil Skogsström på Vägförvaltningen (förmodligen en del av Väg- och vattenbyggnadsverket, dåvarande Vägverket) kunde rapportera att bygget skulle kosta 1,5 miljoner kronor. En siffra som i senare artiklar skulle revideras till 2,2 miljoner.
Planen var redan från början att Talltullen skulle vara klar den 1 oktober 1962. Så blev det också. Sommaren 1962 präglades emellertid av mycket trassel för de bilister som ville ta sig fram i området.
Den 20 juli rapporterade KK: "För närvarande är området uppgrävt till oigenkännlighet och besvärligt att passera för de bilister som kommer från Nyköpingshållet. För trafiken från Katrineholm och ut på Nyköpingsvägen har en provisorisk utfart ordnats över Åsgatan."
Allan Sunnliden (1922-2016) var mellan 1958 och 1987 gatuchef i Katrineholm och har närmast outtröttligt debatterat Talltullen i KK genom åren.
Många påpekade den stora mängden bilolyckor som trafikplatsen orsakade genom sin krångliga konstruktion, men Sunnliden försvarade idogt modellen till sista stund. Så sent som 2012 blossade debatten upp och han fann sig då nödgad att svara:
"Det är också lite irriterande att märka den totala okunnighet i vägbyggande som våra kritiker tillskriver oss som arbetade med utformningen av trafikplatsen. De verkar tro att vi satt och drog några streck på ett skisspapper och bestämde: så här ska det se ut! I en seriös utredning diskuteras praktiskt taget alltid olika alternativ. Så skedde naturligtvis också under den tid infarten från Norrköping planerades."
I tidigare debattinlägg förklarade ofta Sunnliden tydligt och pedagogiskt hur tankarna kring Talltullen gått. Bland annat kallade han den för "en kanaliserad trafikplats" vars utformning främst gjorts av statliga tjänstemän på Allmänna Ingenjörsbyrån.
Förutom den nuvarande lösningen fanns även två andra förslag från början. Dels en version med en enda stor rondell för alla vägar att mötas i. Dels ett förslag som innefattade två rondeller, precis som det planförslag som nu håller på att förverkligas i Talltullen.
I ett debattinlägg från 2008 förklarar Sunnliden Talltullens många fördelar ur "vägvisningssynpunkt":
"Trafikanten ställs hela tiden inför enkla val och har tid att fatta beslut. Jag har sett alternativet med två näraliggande rondeller i vår stora granne i söder. Där är det minst sagt svårt för en förstagångstrafikant att orientera sig. Så är det inte i Talltullen. Ja, men det finns ju flera punkter där den från höger kommande inte har förkörsrätt! Javisst! Men de punkterna är utmärkta med skyltar för väjning, till och med i överstorlek."
[fakta nr="3"]
Just nu jobbar grävmaskinerna hårt för att radera ut Talltullen och K-spanare som inte hunnit kolla in denna samtidsarkeologiska fyndighet bör raska på för att uppleva den märkliga trafikkonstruktionen en sista gång, innan det är för sent.