Mycket på jobbet och en omfattande renovering hemma. Deadlines hit och dit. Barn och djur som ska utfodras (utan fungerande kök). Och så till råga på allt bakterier i kranvattnet på min arbetsort Eskilstuna, som kräver att man släpar med sig en termos kaffe och en flaska vatten till jobbet om man inte vill bli ruinerad av hämtkaffe och buteljerat vatten (visst blir man mer kaffesugen och mer törstig när man inte har fri tillgång?). Man kan ju bli sömnlös för mindre, och det var just vad som hände häromnatten.
Klockan 03.04 vaknade jag med ett ryck och kunde omöjligt somna om. Inga knep med andning och avslappning fungerade. Jag var klarvaken.
I de lägena brukar jag ta upp min läsplatta, koppla in hörlurarna och gå in på SVT Play och kolla efter tv-serien "Karl för sin kilt". Den skapades på 00-talet för BBC Scotland, baserad på en serie romaner av Compton Mackenzie och handlar om det nedgångna skotska godset Glenbogle och dess invånare: adelsfamiljen som äger det, anställda på gården och en och annan excentrisk granne. "Karl för sin kilt" blir bara sämre och sämre för varje säsong. Flera av de ursprungliga karaktärerna är sedan länge borta ur serien, och vartefter skådisarna har hoppat av har mer och mer krystade intriger och udda persongallerier vuxit fram. Serien har varit rejält töntig från start, men något gör att jag nu faktiskt har sett alla avsnitt till och med det andra i den sjätte säsongen. Troligen handlar det om att serien, trots sina knäppa karaktärer som aldrig tycks komma bort från det totalt oglamourösa slottet, vars inredning består av luggslitna möbler och dystra, mörka rum, genomsyras av någon sorts mänsklig värme, som i alla fall fungerar som utmärkt avkoppling för mig.