Eva Karlsson kom åter till tjänst i Katrineholm för sju år sedan då hon fick ansvaret för Katrineholmsbygdens församling, sex församlingar som blev en. 2011 blev hon även kontraktsprost för församlingarna inom Katrineholms, Vingåkers och Flens kommun. Det är hon fram till årsskiftet. Sin anställning som kyrkoherde lämnar hon den 8 oktober.
‒Jag kom hit 1975, och då var det pådrag, säger Eva Karlsson och ler när hon visar mängder av klipp från Katrineholms-Kuriren.
När hon prästvigdes i december det året var hon och kollegan Karin Andersson, numera Karlberg, de första kvinnliga prästerna i Strängnäs stift. En historisk dag skrev tidningarna, och tv var där. Biskop Åke Kastlund var modig, säger hon. Och han såg till att hon kom till en församling där hon blev väl mottagen under sitt första år som pastorsadjunkt.
‒Ett stormande roligt år var det, säger Eva Karlsson.
Hon och hennes man Orvar prästvigdes samtidigt och fick båda sin förstaårstjänst i Katrineholm.
Var du nervös?
‒Jag fattade ju inte. Jag hade bara fokus på att jag skulle jobba, och göra det bra.
"Fullsatt när kvinnoprästen höll sin inträdespredikan" lyder en rubrik i Kuriren.
‒Jag blev kändis över en natt. Jag var "kvinnoprästen" eller också stod det bara Eva.
På frågan vad hon tänkte om detta fokus på att hon var kvinna, säger Eva Karlsson:
‒Jag trodde nog inte att det skulle bli så mycket uppståndelse som det blev.
Hon och maken jobbade hårt.
‒Nu är det reglerade arbetstider. Då fanns det inte på kartan. När man är ung tyckte de att man kan jobba mycket. Två unga präster, och det var ju det som var vårt liv.
Efter året i Katrineholm fick Eva Karlsson tjänst i Ärla, där församlingsmedlemmarna hade röstat fram henne. Maken jobbade i Eskilstuna, och paret flyttade in i Ärla prästgård. Paret har fått fyra barn, och när det första kom blev det också uppmärksammat. "Komminister Eva i Ärla är barnledig" löd en tidningsrubrik.
‒Det här var ju sensation, att en präst kan få barn.
Bland sina papper har hon ett med följande citat, oklart varifrån: "Det är svårt att vara kvinna. Man ska tänka som en man, uppföra sig som en dam, se ut som en tonåring och arbeta som en häst."
‒Jag tycker det är bra, säger Eva Karlsson på sitt lågmälda men tydliga sätt. Jag har knyckt det, tror det var på Facebook.
Maken blev så småningom kyrkoherde i Mellösa och familjen flyttade dit. 1983 blev Eva Karlsson stiftsadjunkt, och var i några år biskopens adjunkt. 1994 blev hon kyrkoherde i Dunker-Lilla Malma församling och tre år senare kyrkoherde i Södertälje. Det var hon i intensiva 13 år.
‒Det var spännande att leva i den miljön. Jag lärde mig mycket där om mångfald.
Att samla sex sinsemellan olika församlingar i en, Katrineholmsbygdens församling, blev nästa utmaning.
‒Det är inte färdigt än. Vi försöker ha mångfald i enheten. Det tycker jag är enda vägen i en så här stor församling, säger hon.
2015 blev hon prisad av Strängnäs stift för sitt ledarskap, tillsammans med Karin Karlberg som också prästvigdes 1975. De blev Årets Strängnässtiftare med motiveringen "för förebildligt ledarskap, målmedvetet församlingsbygge, i uthållig, trofast tjänst i kärlek till Herren Jesus Kristus."
Hurdan ledare vill du vara?
‒Som ledare vill jag lyfta andra, hitta det bästa hos andra. Det tycker jag är roligt, när andra blommor och det blir bra runt omkring. Som chef tänker jag när jag går in genom dörren här "du är inte här för att bli omtyckt"; allt är ju inte bekvämt. Men jag tycker att jag har gjort ett misslyckande om jag säger "det är jag som bestämmer".
Eva Karlsson påminner sig själv om vilket ansvar hon har, bland annat för arbetsmiljön, i församlingen med omkring 100 anställda.
‒Jag vet ju vem de hänger om det händer något.
Hon har anställt en beteendevetare för att möta ohälsa som kan uppstå av stress eller konflikter.
‒Vi ska vara med hela tiden och inte sopa under mattan. Beteendevetaren är ett personalstöd, och hon kan hjälpa till på vägen tillbaka.
Att våga prova nya saker är något Eva Karlsson tycker är spännande. Ett exempel är starten av verksamheten Gåvorna.
‒Jag tror att jag är lite våghalsig, men jag tror inte att det syns utanpå. Så har det väl varit hela tiden, slak lina.
Även om Eva Karlsson nu slutar sin anställning så upphör hon inte att vara präst.
‒Prästvigningen är livslång. Man kryper inte ur prästkragen på några dagar. På ett eller annat sätt behöver jag fortsätta, men jag behöver en paus.
På frågan vad hon ska göra säger Eva Karlsson:
‒Alltså... vi bor ju på en liten gård, jag behöver nog städa. Jag har inte städat riktigt ordentligt på 40 år.
I ungdomen tävlade hon med sin lilla hund, en welsh corgi. Kanske tar hon upp det på nytt. Och så ska hon hålla några föredrag, folk har bett henne berätta om sitt liv.