Många känner igen Margit Ericson från åren då hon hade inredningsbutiken Filippa.
‒Filippaåren var trevliga. Jag fick en väldigt bra personlig relation med mina kunder, säger hon.
Hur började du med skrivandet?
‒Det var efter min pensionering, jag har ju självfallet under åren skrivit hyllningsdikter och julrim, men då började jag skriva berättelser till mina barnbarn och gjorde små häften av det. Jag märkte att när jag höll på med det ville jag vara i den där världen. Jag blev synnerligen irriterad om det kom någon och störde! Sen har det fortsatt och gett mig så mycket glädje. Det är den bästa medicin man kan få!
I år blir Margit Ericson 94 år. Numera har hon svårt att röra sig på grund av en sjukdom som heter polyneuropati.
‒Jag är gungig, känner mig inte i balans, vet inte var jag ska sätta fötterna.
‒Jag brukar säga att det är fel på kroppen, men toppen är rätt så hyfsad, säger hon med ett skratt.
På frågan hur hon tänker när hon smider sina rim och verser säger Margit:
‒Jag får nån tanke som jag går och grunnar på, eller läser nånting som sticker ut. Sen kommer de till mig, orden. Sen börjar jag, och sen är jag i gång. Oh, vad det är skönt! utbrister hon.
Förebilder är Alf Henrikson och signaturen Kajenn, Caj Lundgren.
‒De skrev med lite knorr, lite finurligt.
Margit använder dator.
‒Jag är ingen hejare på det, men jag tar mig fram. Jag använder den till att skriva, och så googla förstås. Jag måste ju göra lite research, så att jag vet vad jag pratar om.
Det är en omställning att bli funktionsnedsatt, konstaterar Margit.
‒Man tar ju allting för givet. Inte sjutton trodde jag att jag skulle bli funktionshindrad. Jag var en ruschig människa och gjorde mycket själv. Sen får man ställa in sig i ledet. Jag vill inte gnälla, men det är en omställning.
Det ligger inte för henne att deppa.
‒Jag har haft med mig ett väldigt bra humör genom livet, och det bär, säger hon.