Ungerns och Slovakiens process i EU-domstolen var en rent politisk demonstration mot att EU-samarbetet kan innehålla solidariska förpliktelser – även då det gäller flyktingar. Att andra länder bidrar med stora belopp, medan de själva kvitterar ut betydande stöd ur EU:s strukturfonder, har regeringarna i Ungern och Slovakien däremot aldrig haft något emot.
Med en sådan ensidig, egoistisk inställning till skyldigheter och rättigheter är ett EU-samarbete med nuvarande slag av budget inte möjligt. Den rabiata inställningen i en del länders regeringar om att inte släppa in några flyktingar kan bli undergrävande, inte bara för flyktingmottagande utan även för EU-samarbetet i helt andra frågor. Det är i längden ganska otänkbart att riksdagar och skattebetalare i länder som Tyskland, Sverige och Holland ska ge sitt stöd till EU:s nuvarande strukturfonder – och annat stöd till Öst- och Sydeuropas ekonomiska utveckling – ifall länder vägrar att sköta sina förpliktelser enligt lagakraftvunna EU-beslut.
Domen i EU-domstolen i går var därmed välgörande, ävenom den på inget sätt var överraskande. Ungern och Slovakien försökte ta sig en vetorätt inom ett område där de inte har någon sådan.
EU-länderna beslöt 2015 genom majoritetsbeslut i ministerrådet att övriga länder skulle avlasta Italien och Grekland, och därifrån ta emot kvoter av flyktingar med asylskäl, från länder som Syrien och Eritrea. Att detta beslut efter ett och ett halvt år är genomfört till inte ens en tredjedel är en skandal. Såväl Grekland som Italien har goda skäl att klaga på andra länders beteende. När Lettland fullgjort 67 procent, och Malta 113 procent av sitt åliggande, medan Frankrike bara nått 22 procent och Polen totalvägrat och nått noll procent är detta en obstruktion i en del stora länder, och den kan inte få fortsätta.
Onsdagens dom borde göra det lättare att samla ihop sig och komma till beslut om de gemensamma minimiregler som inom EU ska gälla för asylmottagande och fördelning mellan alla medlemsländer – på ett sådant sätt att ett fåtal länder inte längre gör det mesta medan andra gör inget eller nästan inget.
Men sedan gäller det också att obstruktionen inte tar nya former, alltså att länder inte uppför sig så som kommunledningen i Katrineholm braverar med att göra. Kommunfullmäktigeledamoten Joha Frondelius (KD) beskriver majoritetspartiernas (S och M) metod som att anhöriginvandrare erbjuds endast så dåliga bostadslösningar att det ska avskräcka från att komma till Katrineholm. På så sätt kan kommunledningen även få människor att flytta till andra kommuner. För tillfället är det ett fåtal anhöriga det handlar om. Det sades ett tag vara 50 personer, men har hittills blivit två familjer.
Joha Frondelius beskrivning är dessvärre träffsäker. Det enda som kan tilläggas är att den relation till andra kommuner som kommunledningen i Katrineholm strävar efter har en betänklig likhet med hur man i regeringskanslier i Budapest och Bratislava ser på relationen till andra EU-stater.
Inom EU är det angeläget att stater som inte sköter sig får känna på ekonomiska konsekvenser. EU-kommissionen har process på gång mot de tre stater som obstruerat värst mot att avlasta Italien och Grekland.
Att utformningen av nästa EU-budget också påverkas är såväl önskvärt som ofrånkomligt. Att det kan bli en konfliktfylld budgetförhandling beror inte på EU-kommissionen – och inte heller på Tyskland eller Sverige. De som ställt till med detta är de som inbillat sig själva eller sina väljare att de ska ha bidrag från EU – men samtidigt kunna vägra att uppfylla sina förpliktelser.