Frågeställningarna är i allra högsta grad relevanta i vår tid av normupplösning, identitetssökande och skenande urbanisering där snart sagt hela generationer ungdomar flytt landsbygden för att söka lyckan i storstaden. Allt i skuggan av 90-talets avindustrialiseringar, massarbetslöshet och utbildningshets med påföljande statusjakt, individualisering och alienation.
Jenny (Sofi Helleday) är en 35-årig vilsen kvinna med bostad på Södermalm, hipsterpolare och ett yrke hon själv knappt kan beskriva. I samband med en livskris besöker hon småstaden där hon växt upp: hon har blivit arbetslös och hennes kille har kickat ut henne från lägenheten.
Mitt i förvirringen tar hon sig tillbaka i tiden, både mentalt och geografiskt, för att på tågstationen möta sin gamla granne Barbro (Ingela Schale Berghagen) och den 19-åriga superdryga Julia (Julia Frisberg) som ska skjutsa runt henne i det förflutnas landskap.
De besöker hennes gamla skola, gatan där hon växt upp, en strand där en röjarfest spårat ur en gång i tiden. Hon träffar sin gamla klasskamrat, den klarsynte Goran (Jeff Lindström, mycket bra), som reder ut saker hon förvrängt med tiden.
Helleday, som spelat flera tunga roller genom åren på Stockholms stadsteater, passar utmärkt som alienerad storstadsbrud som återvänder hem och ser något skrämmande och förlegat, en plats hon inte längre kan förstå eller identifiera sig med.
Grannen Barbro, å sin sida, förkroppsligar hela det inskränkta och smygrasistiska, oupplysta, småorts-Sverige med sin käckhet, sin grova dialekt, sin skrälliga optimism. Hon är en kvinna som lever kvar i det förgångna, förhärligar det rentav, och blundar för sin egen katastrof.
Ingela Schale Berghagen som Barbro stjäl varenda scen då hon öppnar käften och låter dalmålet skölja ut över publiken. Hon är i princip en blåkopia av Kajsa Ernsts rollfigur i filmen ”Masjävlar” som tar upp samma hemvändartema.
Ett avgörande inslag som också bör nämnas är den levande musiken framförd av urskickliga musiker som deltar i skådespelet på ett lekfullt sätt. Stort plus för det. Den sprittande ouvertyren med ett stycke ur Drottningsholmsmusiken sätter tonen och spelar upp till glad fest samtidigt som den anspelar på det rustika äktsvenska arvet som pjäsen diskuterar.
”Jag kommer härifrån” är i grunden en komedi som ständigt hugger tag i smilbanden, och liksom alla bra komedier har den de nödvändiga svarta stråken, där allvaret tittar fram och den goda eftertanken går hand i hand med det befriande asgarvet.