2015 års internationella avtal om Irans kärnteknologiska program var tänkt att börja lösa upp knutarna. USA:s dåvarande president Barack Obama hoppades att avtalet både skulle avvärja en iransk atombomb och börja normalisera Irans roll i regionen, med hopp om en kanske kylig men i alla fall fredlig samexistens.
Det skulle bli en lång och svår väg, menade Obama, men bättre det än att vänta på ett krig.
Huruvida Iranavtalet hjälpte eller stjälpte Mellanösterns stabilitet beror förstås på vem man frågar, men nu är det undertecknat och alla parter har börjat ordna sin utrikespolitik utifrån det. Att riva upp det skulle ställa till med stor oreda.
Ändå är det just det Donald Trump funderar på att göra. Han har ända sedan sin valkampanj varit kritisk mot överenskommelsen – för att tala trumpska, “det sämsta avtalet någonsin”.
Hittills har det mest varit ord och åthävor, men den 15 oktober måste Trump formellt ta ställning till om han anser att Iran följer avtalets regler eller inte, vilket i sin tur har betydelse för hur USA gör med sina suspenderade sanktioner mot Iran.
Problemet är förstås att det inte bara är USA och Iran som är inblandade i detta. Sju länder plus EU undertecknade avtalet, som sedan skrevs in i en resolution från FN:s säkerhetsråd. Det är mycket som står på spel för många, inte minst för de europeiska stater som tagit avtalets framgång för given och gnuggat händerna åt utsikterna till förnyad handel.
Europas ledare har därför pressat Trump att berätta hur han ska göra, men mötts av undanmanövrer och misstänksamhet. Presidenten verkar fortfarande leva kvar i sin kampanjmentalitet, mer inställd på att offentligt klämma till européer och iranier än han är angelägen om att koordinera med USA:s egna allierade.
– Du tar dina beslut, jag tar mina beslut, ska Storbritanniens premiärminister Theresa May ha fått höra efter att hon ägnat 25 minuter åt att försöka lirka ur Trump en åsikt om avtalet i oktober.
Mycket hänger alltså på vad det beslutet blir. Väljer den amerikanske presidenten det han innerst inne verkar vilja, nämligen att riva upp Obamas arv, vet ingen riktigt vad som väntar.
Kanske kan man ändå finna en lösning via kongressen som innebär att USA inför separata sanktioner mot Iran eller försöker pressa landet på andra sätt, men låter avtalet vara. Men frågan lär återkomma igen och igen, och Iran lär inte stillatigande acceptera de amerikanska örfilarna. I värsta fall väntar en ny konfliktspiral, där Teheran återstartar sitt kärnteknologiprogram samtidigt som iransk-saudiska spänningar eskalerar i Jemen och iransk-israeliska konflikter tar fart i Syrien och Libanon.
Det Obama hoppades skulle bli en lång och svår väg kan i så fall visa sig bli en kort och rask rutschbana.
Aron Lund är Mellanösternkännare och tidigare medarbetare på ledarredaktionen.