Vänsterpartiet har levererat röster i riksdagens budgetvoteringar. Som tack har de varje gång fått sätta röd etikett på en del tilltalande, men inte så stora, utgiftsförslag. Tiotals saker som regeringen ändå skulle gjort har presenterats som resultat av stödpartiets krav .
Jonas Sjöstedts verkliga inflytande på politikens huvudområden har varit obetydligt. Symbolfrågan om "tak" för "vinster i välfärden" har dessutom låsts fast i långbänken fram till valet 2018. Men V-ledaren har inte bara undvikit regeringsansvarets påfrestningar. Han har envetet kritiserat Socialdemokraterna för inte att vara snåla med utgifter och motvilliga med att höja skatter. Stödpartiet har satt i system att försöka försvaga båda regeringspartierna, men ändå plocka åt sig av det som erbjudits i budgetförhandlingar.
Så här långt ser Jonas Sjöstedt ut att ha lyckats med taktiken. MP var särskilt sårbart, genom oförsiktiga ståndpunkter före valet. Vänsterpartiet har utnyttjat MP:s reträtter om att sälja Vattenfalls tyska brunkol eller stoppa en trafikled i Stockholmsområdet.
Det var självförvållade bekymmer för MP. På två helt andra sätt förhöll det sig med den flyktingpolitiska kursändringen och MP:s säkerhetspolitiska vägval i regeringsställning. I flyktingpolitiken har såväl V som MP heder av att inte ha deltagit i den hundvissletävling M och S gett sig in i, med signaler till den invandringsnegativa högeropinionen. Hösten 2015 kom dock MP i ett tvångsläge och plågades internt av att känna sig tvunget att följa Socialdemokraternas nya kurs.
I säkerhetspolitiken har MP farit illa av att en minoritet i deras riksdagsgrupp tog avstånd från försvarssamarbetet med Natoländer. Här har MP:s majoritet, först under Åsa Romsons, sedan under Isabella Lövins ledning, tvärtom uppträtt som en hållfast del av den breda blocköverskridande uppställningen i EU- och i säkerhetspolitiska frågor. V, liksom MP-frondörerna, har däremot säkerhetspolitiskt gått på samma linje som SD och nästan all europeisk ytterhöger samt enstaka gamla kommunistpartier. Därtill ingår V i det frihandelsmotstånd som numera fått Donald Trump som sin starkaste kraft.
Men i en viktig fråga är bilden en annan. Bland svenska partier var det endast SD som om EU-avtalet med Ukraina röstade med Putinlinjen i EU-parlamentet. V följde däremot inte sitt tyska broderparti i spåren när detta gjorde gemensam sak med SD och den övriga Putinanpassade ytterhögern.
I utrikespolitiken har V haft ännu mindre inflytande än på budget och ekonomisk politik. Att V över huvud taget haft en roll, och bidragit bland annat till att det i en del inte så höga inkomstlägen gjorts mindre lönande att arbeta, beror främst på oviljan hos Socialdemokraterna och de tyngst vägande allianspartierna att lösa fler större frågor med uppgörelser.
Vänsterpartiet har varit en krycka för dem som skyggat för insikten att socialdemokratisk välfärdspolitik behöver en fast grund i en liberal ekonomisk politik. På borgerlig sida fanns efter 2014 en fatal föreställning att man borde hålla sig undan och tvinga regeringen att göra sig impopulär genom eftergifter till Jonas Sjöstedt.
Dessa felsteg har inte räckt för att hejda de senaste årens goda konjunktur. Regeringen har kunnat leva på frukterna av Göran Perssons och Anders Borgs insatser.
Oviljan till blocköverskridande lösningar har däremot orsakat en hel del passivitet. Den har stoppat upp reformarbete som hade behövts. Den har framför allt orsakat att brist på handlingskraft gett mer utrymme för missnöjesodlare: Inte bara Jonas Sjöstedts parti, utan än mer ytterhögern.