Utlösande var Dagens Nyheters avslöjanden om en familjemedlem till en av ledamöterna, och den kulturscen han drivit med finansiering från akademien. Efter en votering, där det inte fanns nog stöd för en uteslutning har ytterligare tre ledamöter slutat delta i möten, Kjell Espmark, Peter Englund och Klas Östergren. Förut hade två gjort detsamma, Kerstin Ekman redan då akademien inte uttalade sitt stöd för den mordhotade Salman Rushdie – samt under senare tid Lotta Lotass.
Akademiens åldriga stadgar föreskriver tolv deltagande för inval av nya ledamöter. Med tretton av de aderton kvar, och i praktiken kanske inte ens så många vid bordet, är akademien nu nära det läge där det blir svårt att förnya den med nya ledamöter. Hur osams en del personer än blivit behöver de vara vuxna nog att enas om att ersätta dem som utnyttjar den möjlighet att helt avgå som nu till sist erkänns.
Ska detta fungera duger inte inställningen att ena sidan i en konflikt ska utse de nya medan bara andra sidan i samma konflikt ska vara företrädd bland dem som lämnar. Detbehövs ledamöter som både kan ge en förstärkning i hanteringen av ordnings- och jävsfrågor och bidra positivt till det inre arbetsklimatet. Åtminstone så mycket ansvarstagande krävs av de ännu sittande att de trots oenigheten möjliggör förnyelse i ordnade former.
En sådan framstår som nödvändig. Akademien har viktiga uppgifter för svenska språket och för hur Sverige uppfattas i utlandet. Den ger ut ordböckerna och ordlistan. Den delar ut Nobelpris. Den förvaltar fonder för en rad kulturella priser och stipendier. Missförhållanden som avslöjats kan motivera personskiften, men de kan inte få dra med sig att verksamheten går i stå till följd av avhopp som leder till beslutsförlamning.
Liksom en del andra akademier och stiftelser är Svenska Akademien fristående. Den är inte en del av staten, inte heller styrd av privata eller kommunala institutioner. Det finns ett värde för kulturlivet i en sådan inrättnings oberoende. Dessutom innebär ett omstritt Nobelpris inte ett utrikespolitiskt eller konstnärligt ställningstagande av den svenska statsmakten. Oberoendet bör man slå vakt om även i ett läge som detta. Att förstatliga akademien ska inte komma i fråga.
Men akademien belastas av att vara en skapelse av staten, under en av monarkins perioder av envåldsstyre. Stadgarna föreskriver kunglig vetorätt mot nya ledamöter och ett långtgående hemlighetsmakeri, som är svårt att förena med den vanliga svenska ordningen där offentlighet är huvudregel och tystnadsplikt begränsad till särskilt skyddsvärda förhållanden. Det saknas ordning för stadgeändring och även för att hantera en konflikt där många ledamöter slutar fungera.
Så mycket större är ansvaret att nu hjälpa till med att få in nya namn som kan återställa goda arbetsförhållanden, medan andra – i båda lägren – lämnar sina stolar.
En modernisering av stadgarna, om en sådan alls är möjlig, kan kräva mycket eftertanke. Kungen Gustav III hade med statskupp gjort sig själv till ensam härskare då han några år senare kom på att han ville ha en akademi efter franskt mönster. Detta var en betydligt mer livskraftig idé är den gustavianska maktansamlingen. Akademien kunde med tiden befrias från både Gustav III:s gunstlingar och den konservatism som understöddes av Oscar II. Tiden 1913-31, med Erik Axel Karlfeldt som ständig sekreterare, lade den reella grunden till den kulturinstitution som nu kommit att hotas av inre upplösning.
Gustav III:s makt över de första stadgarna ger inte Carl XVI Gustaf makt att föreskriva nya stadgar. Hur en fråga om stadgerevision juridiskt kan lösas är en svår sak som kräver bättre förankring än ett återfall i kungligt beslutsfattande.