Världen är grå i Andreas Lundbergs nya bok "Ofarbar tystnad" – den är ett myller av döda djur, aborterade foster och ljusblåa spritlågor där människan vrider sig i dödshettan likt vattendropparna på en spisplatta. Det är nästan barockt. Lidandets symboler staplade till dignande stilleben.

Skilsmässan som antyddes i förra boken, "Storm i den pelare som bär" (2016),  är nu ett faktum.

Bokens titel kommer från en dikt av Paul Celan. Men boken är allt annat än skriven i Celans strama efterföljd. Hos Lundberg kokar språket över.

Jag är medveten om att det är en smaksak, men jag tycker att boken är som bäst när texten är rak och placerad i en tydlig situation, som när Lundberg gungar sin dotter: "Gungan en tyst pendel som omärkligt mätte ut vår tid tillsammans där under de doftande träden. Och plötsligt hade vi ingenting att säga varandra."

"Ofarbar tystnad" är en bönebok (till stor del skriven från dominikansystrarnas kloster i Skåne) som vrider och vänder på Gud: "Gud är inte någon tröst, utan ett rytande mysterium i hjärtat av allt." Lundberg citerar flitigt medeltida mystiker som Bernhard av Clairvaux: "Människan är inget annat än stinkande säd, en säck dynga, maskars föda." Gång på gång citeras också en artikel i Svenska Dagbladet som handlar om vårdpersonalens obehag vid sena aborter.

Det är tungt att läsa –  på ett rent fysiskt plan. Orden är tillvridna och översvämmande, det är en massa av ruttnande hjärnor att ta sig igenom. "Ofarbar tystnad" är en skärseld som bränner läsaren.

Litteratur

Andreas Lundberg

Ofarbar tystnad

Modernista