Boken klipper fram och tillbaka mellan nutidens berättarjag och olika minnen ur Kristoffers uppväxt, från 1980-talets Strängnäs och sakta men säkert närmare nutiden. Triumf har hittat en ny berättarröst som är självständig från den vi alla känner från "Värvet."
"Törst" är historien om hur Kristoffer Triumf börjar dricka igen efter 13 år som nykter, med förhoppningen att kunna göra det på ett ansvarsfullt sätt. Läsaren får följa med när det sakta men säkert går upp för Triumf att det är lättare sagt än gjort – boken är en smärtsam skildring av alkoholens kraft att skapa distans och missförtroende mellan människor som älskar varandra. Triumf skriver på ett skört, naket och träffsäkert sätt om hur han under pandemivåren 2020 närmar sig avgrundens kant.
Efter 13 år som nykter blev många förvånade när du skrev en bok som tar avstamp i ditt återfall. Kan du berätta om vad det var som fick dig att börja dricka igen efter alla år?
– När jag blev nykter 2004 så hade jag festat väldigt hårt i 10 år. Jag var fast i ett ekorrhjul där jag inte fick ordning på någonting. Inte jobbet, bostaden, relationerna eller ekonomin. Då var det enklaste att helt enkelt ta ut alkoholen ur ekvationen. Med det sagt så hade jag aldrig tänkt att jag skulle vara nykter för evigt – evigt är så jäkla lång tid.
– Och så träffade jag en dag en fransyska. Säga vad man vill om franska människor, men jag tycker generellt att de är duktigare än vi på att dricka på det där ett-glas-vin-till-maten-sättet. Via min flickvän fick jag se det på nära håll varje gång vi hälsade på i Frankrike. Ett par år in i vår relation kände jag att det kanske var dags att prova om jag också kunde dricka på det sättet. Men jag märkte ganska snabbt att törsten var stor, även efter 13 år.
I "Värvet" är vi vana vid att höra människor öppna upp sig för Kristoffer Triumf. I boken "Törst" är rollerna ombytta, och det är Kristoffer Triumf som öppnar upp sig för läsaren.
Du är väldigt intim och transparent i boken. Hur vågar du vara det?
– Det är nog för att boken från början var en dagbok. Vad gäller allt det "självutlämnande" materialet och att jag skulle förlora någon slags integritet... Jag är nog inte så brydd om sånt. För att kunna skriva något bra så måste jag vara så ärlig som jag bara kan. Det som förstås skulle kunna bli jobbigt är ifall att boken på något sätt skulle såra de jag älskar.
Värvetateljén där Kristoffer Triumf arbetar ligger i Gamla Stan i Stockholm, men han har sina rötter i Strängnäs.
Har de redan fått ta del av boken?
– Ja, alla inblandade har fått möjligheten att läsa den och jag har samlat in synpunkter från alla berörda parter och försökt försäkra mig om att det blir okej för alla. Sedan är det också en balansgång kring att ha rätten till min egen story. Men jag har ju verkligen siktat på att inte lämna ut någon annan än mig själv. Och så är det ju bara mitt perspektiv, inte till exempel min fästmös.
Hur känns det inför boksläppet?
– Alla som faktiskt har läst den hittills har tyckt om den, men det jag är orolig för är att någon ska feltolka den som att jag propagerar för återfallet. Vad jag verkligen försöker göra är att problematisera, snarare än något annat. Jag hoppas inte att någon tar det som en solskenshistoria med budskapet "är ni nykterister – skit i det!"
Arla morgonstund i Gamla Stan. "Jag är som skarpast på morgonen" säger Kristoffer Triumf. "Framåt eftermiddagen är jag jämförelsevis slut som artist."
Har intresset för skrivandet alltid funnits där?
– Det har varit ett "on and off"-förhållande. Jag känner inte att jag valde texten lika mycket som att texten valde mig, för att vagt citera Bubba Sparxxx. Jag ville egentligen bli skådis, men det blev ingenting av det eftersom att jag hade sådan svår scenskräck. 1994 var folk som Andres Lokko och Linda Skugge coolast i världen, det är klart att jag var lockad av det om jag nu inte fick stå på scenen. Med det sagt såg jag det inte riktigt som mitt kall på den tiden, och under en lång period tänkte jag faktiskt att jag inte skulle jobba med att skriva.
Vem skulle du säga att boken är för?
– Fredrik Lindström har sagt i någon av sina språkböcker att svenskans fulaste ord är "grisfitta", men jag håller inte med. Jag tycker att svenskans fulaste ord är "målgrupp." Jag tycker inte att man som kreatör ska hålla på att tänka på sådant. Jag har försökt att inte tänka så mycket på målgruppen utan istället försökt fokusera på att skriva en bra bok.
Blir det någon film av boken?
– Jag vet inte, det är ingen i den branschen som hunnit läsa den än. Men det hade ju varit en dröm såklart.
Vad händer i framtiden, ska du vara poddare eller författare?
– Jag tror inte att jag kommer att sluta med podcasten för jag älskar den verkligen. Ynnesten i att få sitta i flera timmar med mina gäster i "Värvet" kommer jag aldrig tröttna på. Samtidigt så skulle jag jättegärna skriva mer, och jag har titeln klar till en uppföljare på "Törst" ifall det skulle bli aktuellt.