Jag kan inte sluta tänka på Sara Danius.
Och hur annorlunda Svenska Akademien skulle kunna ha sett ut om hon inte skjutits som en katapult ur Sveriges mesta man cave. En stenåldersgrotta där grabbsen kunnat krypa in och låtsas som om tiden stannat ett par, tre tusen år före Kristus.
Om hon ändå istället fått reda ut hela härvan. Eller om hon åtminstone bara hade fått leva och kanske så småningom gett oss hela berättelsen om akademiens innanmäte. Då kanske pyramiden till slut rasat ihop som ett korthus. Det hade varit välkommet.
Har lyssnat igenom Sara Danius tre Sommar och Vinter i P1 flera omgångar sedan beskedet kom om att hon gått bort.
Det är starka grejer. I det första berättar hon om hur stolt hon är att få sitta på samma stol som Selma Lagerlöf, akademiens allra första kvinna. Det andra ägnas åt bröstcancern, chocken över beskedet och den tuffa behandlingen. I det sista programmet, inspelat sedan hon avsatts som ständig sekreterare, berättar hon den ena hårresande detaljen efter den andra från akademiens insida.
Som att hon var tvungen att anlita ett pornografiskt lexikon för att förstå innebörden av en del ord som de vittra ledamöterna svängde sig med. Samtidigt som samma personer helt tycktes ha missat det lilla ordet jäv - i Svenska Akademiens ordbok sedan urminnes tider.
Nivån i elitklubben verkar inte ha varit så mycket högre än hos Hammarbys supportrar som helt ogenerat skanderar ”Vi ska våldta era horor vi ska knulla era kor” över gator och torg inför matchdags.
Ett sånt gäng stötte en polare på när hon besökte Stockholm tillsammans med sina döttrar. Moralpolis är inget vackert ord - men ibland önskar man faktiskt att en del av den stora satsning som nu görs på fler poliser dedikerades till ett antal moralens väktare.
För varför ska vi kvinnor, döttrar och mödrar - och för all del även kor - behöva finna oss i att höra sånt?
Men tillbaka till akademeriet. Jag kan fortfarande inte ta in vad det är för fel på lite demokratisk insyn. Allt detta vurmande för en institution som står över det som brukar kallas för politiskt käbbel känns väldigt anno dazumal.
Som om det vore finare ju mindre demokratiskt det är.
Enda trösten är att Akademien nu tycks vara på väg att göra bort sig på egen hemmabana - Nobelpriset i litteratur.
Känns det inte lite symptomatiskt att en ung kvinnlig litteraturvetare är den som gått i bräschen för att försvara det kontroversiella beslutet att ge priset till Peter Handke?
De som sitter stadigt på Svenska Akademiens stolar hukar i grottan.