När det kommer till det kommunala partistödet, har synpunkterna handlat om att öka insynen i finansieringen. Bland annat för att komma till rätta med bristerna, har Kommunallagen ändrats så att kommuner kan neka partistöd om fullmäktigestolar gapar tomma.
Men inte bara det. De kan också hålla inne med pengar om partierna inte på ett korrekt sätt redovisar hur stödet har använts.
Sedan ett år tillbaka måste partierna dokumentera att pengarna använts till sitt ändamål. Detta är en välkommen regeländring. Det har att göra med hur principiellt viktig processen kring utbetalandet av partistöd ser ut. Lagen säger nämligen att fullmäktige självt beslutar om partistödets omfattning (och formerna för det). Fullmäktiges partier sitter sålunda i den på papperet gynnsamma situationen att de beslutar om tilldelningen av skattemedel till sig själva.
Missförstå inte: jag är en anhängare av partistöd. Men, för att partistödet ska upplevas som legitimt i medborgarnas ögon, är det viktigt att den nya lagen följs, att partierna redovisar att medlen använts till sina ändamål (alltså, huvudsakligen till den lokala partiverksamheten).
Men hur har då de nya reglerna följts? För en dryg månad sedan presenterade Dagens Samhälle en granskning av detta. Det som tidningen kallar ”relativt enkla regler” följs verkligen inte alltid, och vi ser vitt skilda tolkningar när fullmäktigen i slutänden tagit ställning till frågan om stöd ska utbetalas eller inte.
I fler än 40 kommuner valde fullmäktige att bevilja partistöd, trots att samma brister i redovisningen gav negativt utfall i ett fyrtiotal andra fall där kommuner nekat utbetalning. De som valde att hellre fria än fälla hänvisade bland annat till att ”vi såg det som ett prövoår”; och att ”det är ett nytt system, vi ville vara lite schysta”.
Min bedömning är att det är olyckligt att man i just det här specifika fallet väljer en ”hellre fria än fälla”-strategi.
En betraktare utifrån kan lätt få intrycket att partierna håller varandra om ryggen. Frågan kan väckas om exempelvis företag, föreningar eller vanliga medborgare ges samma förståelse när de råkar bryta mot en ny lag eller regel som ändrats från ett år till ett annat? Knappast.
För förtroendets – och legitimitetens – skull får vi därför hoppas att:
(a) partierna skärper sig avseende följande av redovisningskraven, och
(b) fullmäktige skärper sig avseende sanktionerna gentemot dem som inte redovisar korrekt.
Gissur Erlingsson, Gnesta, är docent i statsvetenskap vid Linköpings universitet