Det var som att luften slogs ur mig när nyheten kom i början av maj.
Kent Winnerbäck!
Då skrev jag om hur jag verkligen hoppades att jag skulle slippa bli besviken av den nya skivan, eftersom Lars Winnerbäck och Kent tillhör det absoluta toppskiktet på min lista över livsviktiga husgudar.
Och under torsdagskvällen var stunden äntligen kommen.
Det var med stor nervositet som jag cyklade mot biografen i Vasastan där jag skulle få förhandslyssna på skivan tillsammans med medlemmar från pressen och ett stort antal superfans.
I foajén hade man dukat upp med bubbel – nej tack, jag vill vara vid mina sinnens fulla bruk.
Utanför salongen hade man dukat upp med vatten – ja tack, vad som helst för att svalka mina nerver.
Jag hittade en plats framför bioduken, och plötsligt stod Lars Winnerbäck framför oss med mikrofon i hand – redo att presentera skivan och tacka dem som jobbat med den (varken Joakim Berg eller Martin Sköld syntes till under kvällen. Men det förvånar väl ingen).
Sedan var det dags. Belysningen dämpades, och någonstans tryckte någon på "play".
Tio sekunder in i första låten börjar jag fnissa okontrollerbart.
Wow.... Wow!
Det låter exakt som att Lars Winnerbäck stegat in i Psykbunkern!
Vilket han ju på sätt och vis har, iallafall bildligt (och kryddat med en stor dos fantasi). Något som – för ett Kent- och Winnerbäckfan som jag själv – känns så skumt och fantastiskt att jag inte kan göra annat än le, fnissa och skaka på huvudet.
Soundet på skivan är tydligt präglat av den vibe som var närvarande på "Jag är inte rädd för mörkret", "Tigerdrottningen" och "Då som nu för alltid".
Rytmiska gitarrer – gitarrer med puls – som driver låtarna framåt. Trummor som bygger i energi mot storslagna klimax. Ordlös körsång á la "La belle epoque". Och Jocke Bergs omisskännliga röst som flera gånger dyker upp i bakgrunden.
Gällande Winnerbäcks texter finns både en hoppfullhet och ett allvar, men framförallt en särskilt stark samtidskänsla. Det är texter om bolån och skulder, koraner som bränns och om isar som smälter till TikTok-beats.
Efteråt får jag armbåga mig fram bland de extatiska fansen för att få en chans att intervjua Lars Winnerbäck, och det är först på cykeln på väg hem som jag inser att jag inte behöver gå och oroa mig längre.
Albumet blev ingen besvikelse. Tvärtom.