Det finns två typer av människor. De som blir oerhört upprörda av planerna på en vindkraftspark utanför Katrineholm, och de som inte blir det. Själv tillhör jag de senare. Om det beror på ren okunskap eller bara det faktum att jag bor så pass långt från den tilltänkta placeringen att jag förmodligen inte kommer störas låter jag vara osagt.
Den förstnämnda gruppen har gjort sig påmind inte minst efter Jonathan Törnstrands ledartext, där han kallade vindkraftsmotståndarna för tjuriga. Kommentarsfälten svämmade över av inlägg och haglade av mer eller mindre grundade argument. Någon påstod till och med att om vindkraftparken byggs riskerar Laggarhult att blir ett så kallat utsatt område. Det stämmer naturligtvis inte.
Missförstå mig rätt. Det är klart att ingen vill bo intill en skithög vindflöjel som väsnas, blinkar och (om man ska tro kommentarsfälten) kommer sprida tinnitus, ADHD och ond bråd död. Men låt säga att planen i stället varit att bygga de här kraftverken intill ett verkligt utsatt område. Hade det varit någon debatt då? Hade det funnits någon opposition och hade någon i så fall brytt sig om att lyssna på den?
Det vet vi såklart inte, men vi vet att vindkraftsmotståndarna i dag främst representeras av privilegierad grupp som vill behålla sina privilegier.
Enligt Naturvårdsverket riktar opinionen främst in sig på ”estetiska värden och idén om individens rätt till en subjektiv naturupplevelse”, vilket i det här fallet betyder att vindkraftverken sabbar utsikten och upplevelsen av naturen för en medelklass som på många sätt redan har monopol på att nyttja densamma.
Självklart vill ingen att ens hus ska minska i värde, men att spekulera i hur stor eller liten en eventuell värdeminskning skulle bli är omöjligt. Det torde dock finnas en risk att prisraset blir större ju mer man gapar om olika hälsorisker. För hur var det nu med den saken?
Så sent som i höstas gjorde magasinet Filter en granskning av vindkraftsmotståndet som avfärdar pratet om infraljud och vindkraftens faror som ”pseudovetenskap och konspirationsteorier”. Där går bland annat att läsa om den amerikanska barnläkaren Nina Pierpont som lyckades sprida sin teori om ”vindkraftssyndromet” efter en studie gjord på endast 38 handplockade personer. Trots att forskare sedan dess vid flera tillfällen motbevisat dessa idéer lever de vidare och har spridits bland annat av universalgenierna Kent Ekeroth och Donald Trump.
Vi vet inte ännu om det kommer byggas någon vindkraftpark. Om det sker så kommer det säkert suga för de som bor i dess absoluta närhet, men livet går vidare. I årtusenden har människor valt att bosätta sig vid foten av vulkaner för att dra nytta av den bördiga och mineralrika marken, trots de uppenbara risker som det medför. På samma sätt kan vi lära oss att leva i harmoni med dessa åbäken.
Tänk i framtiden, när lindarnas stad blivit vindarnas stad och vi lyfter våra blickar mot skyn och ser de blinkande vindkraftsmasterna vaka över oss som vita jättar bortom trädkronorna. Med sitt ödesmättade vingesus påminner de oss om sin närvaro och om att ta tillvara på alla de livets små njutningar som möjliggörs av en hållbar elförsörjning.