Lokförarna skulle behöva bli fler.
Sverige har numera nästan 10,5 miljoner invånare. Det är världsrekord. Så många har vi aldrig varit förut.
Ändå är det brist på folk över hela linjen.
Aldrig tidigare har vi haft så många läkare och sjuksköterskor per skalle. Ändå fattas det personal inom båda kategorierna på snart sagt varenda vårdinrättning.
Och som bristvara är de knappast ensamma. Istället för att fråga sig var det fattas folk verkar det mer relevant att vända på steken och spörja:
Finns det möjligen någon enda yrkesgrupp där det svämmar över och INTE råder brist ?
Poliserna är för få. Lärarna räcker inte till. Lokförarna ska vi bara inte tala om – tågen står stilla i tid och otid. Försvaret saknar stridspiloter och tandläkarna har väntetider på ett halvår.
Körskollärare och VVS-montörer får man titta sig i månen efter. Undersköterskor, förskolelärare, barnmorskor och systemutvecklare har inte synts till i nöjaktigt antal sedan Sundsvall brann.
På Mälarsjukhuset i Eskilstuna är det journalkaos – brist på medicinska sekreterare.
Och CNC-operatörer – finns de alls? Har någon överhuvudtaget sett en slik? Känns som om de omtalats som saknade sedan tidernas begynnelse.
Finns det då tillräckligt med energitekniker nu när vårt elnät behöver rustas upp och byggas ut? Självklart inte. Vi kommer antagligen att få gräva om ledningarna själva om det ska bli gjort. Men då har vi iallafall något att pula med i mörkret när nätet går ner och vi inte längre kan förströ oss med diverse streamingtjänster. För det råder ju inte bara brist på elektriskt kunniga – utan även på själva elen.
Det saknas barnmorskor.
Inte ens kommunikatörerna verkar längre ha tid över för sin kärnverksamhet. Istället för att serva allmänheten sitter troligen också de begravda i berg av papper och hittar inte ut. Hur ska man annars tolka det faktum att de flesta kundtjänsters "kommunikatörer" oftast inte har en susning om det vi trodde de var satta att svara på. Man lider med dem för de tycks så sällan ha fått någon information inifrån sin organisation att kommunicera utåt. Kommunikatörerna på SJ:s kundtjänst kan mycket väl leda goddag yxskaft-ligan, men hejdukarna på Vattenfall ligger också bra till: "Hur lång tid det tar att få en elinstallation? Det vet man inte. Nej, det går inte att säga om det rör sig om två månader eller tolv, man kan bara vänta och se". Eller spå i kaffesump.
Patrullerande poliser - en bristvara.
Den enda konkreta de fått med sig att kommunicera utåt är: ”Jag hoppas du får en fortsatt trevlig dag”.
Så fort man lagt på luren ringer sedan en automatisk röst upp och vill att man ska sätta betyg på den stackars saten. Jag blåvägrar. Aldrig att jag medverkar till att någon krake som tvingats sitta som ett fån utan att kunna svara på en enda fråga – dessutom ska bli av med jobbet.
Sverige har aldrig haft så många läkare och sjuksköterskor som nu. Ändå råder personalbrist på nästan varenda vårdinträttning.
Läser att filosofen Jonna Bornemark kan ha hittat nyckeln till all denna brist på yrkesfolk och myntat begreppet "förpappning". Bornemarks tes är att varje arbetsuppgift numera måste göras två gånger. En gång i verkligheten och en gång på ett papper som kan sättas in i en pärm. Den arbetstid som läggs ned på administration ökar hela tiden och det blir allt svårare för poliser, lärare och sjukvårdspersonal att hinna med sina kärnuppgifter. De enda som har glädje av allt detta papprande är de horder av strateger och HR-managers som numera tycks utgöra en omvänd befolkningspyramid i snart sagt varenda organisation, privat som offentlig. För vad skulle de ta sig till utan pärmarna?