Emilie Flygare-Carlén, född 1807 i Strömstad och död 5 februari 1892 var en svensk författare och skrev bland annat tidig kriminallitteratur. Rosen på Tistelön
Carina Burman, litteraturkritiker och författare till biografier om Bellman och Fredrika Bremer, ägnar en sommar åt deckarläsning och får på så vis idén att skriva om deckardrottningarnas guldålder. I Storbritannien inföll den vid mellankrigstiden, medan de svenska kollegornas glansperiod var något senare.
Agatha Christie och Dorothy Sayers måste förstås ägnas stor plats i en sådan här bok, liksom Maria Lang och Kerstin Ekman. Men vi får också möta en rad spännande bortglömda författare, som den svenska deckarstjärnan Loulou Forsell, vars dramatiska livsöde slår vilken romanintrig som helst.
Burmans bok handlar i högsta grad om deckargenren, dess utveckling, hantverk och outtalade regler. Den är också en intressant tidsskildring av yrkeskvinnors villkor.
Flera av de brittiska deckardrottningarna höll sig med kvinnliga detektiver och några av författarna, som till exempel Dorothy Sayers, har ett tydligt feministiskt budskap.
Rent stilistiskt överglänser äldre deckare nästan alltid nutida. Författarnas egen höga utbildningsnivå speglas i både stilen och persongalleriet. Dialogen är kvick, lärd och underhållande.
Ändå är det olika vilka författare vi verkligen faller för. Burmans kapitel om Agatha Christie, den mest berömda och lästa deckardrottningen av alla, är både spännande och informativt. Men trots Christies avgörande betydelse för deckargenren är hon inte Burmans personliga favorit. Hennes intriger går alltid före karaktärsskildringen, och synen på kön, klass och ras är föråldrad, menar Burman. Samtidigt berömmer hon Christies satiriska penna och ger en känga åt de senaste svenska översättningarna som saknar språklig stilkänsla och tillåter romanfigurer från mellankrigstidens klassamhälle att dua varandra.
Favoriten är i stället Dorothy Sayers. Burman skriver ljuvligt underhållande om sin förälskelse i romanfiguren Lord Peter Wimsey.
Sådan är den här boken – en passionerad och personlig betraktelse över deckargenren och författaryrket i en svunnen tid.
Gertrud Hellbrand är krönikör och författare. Hon har bland annat skrivit deckarserien ”Östgötasviten”.
Gertruds 3 tips
Rosen på Tistelön
Emelie Flygare Carlén (1842)
Gillar du familjedrama, karg natur och ond bråd död får du inte missa denna föregångare i genren. En natt i den bohuslänska skärgården prejas några smugglare av en tullbåt. För att inte hamna i fängelse väljer Håkan Haraldsson och hans två söner att döda besättningen, ett brott som fångar oskyldiga personer i deras närhet i ett nät av farliga lögner, däribland den unga Gabriella – ”rosen på Tistelön”. Romanen är en kärlekshistoria och en skildring av hårda livsbetingelser, men framför allt en berättelse om skuld och försoning som för tankarna till Dostojevskijs Brott och straff. I en tid när kvinnor förväntades skriva salongsromaner tog sig Flygare Carlén an de stora ämnena och skrev en av svensk litteraturs mest spännande thrillerklassiker.
Deckarförfattaren Dagmar Lange (som skrev under pseudonymen Maria Lang) i Nora där hon växte upp och flyttade tillbaka till efter sin pensionering 1979.
Mördaren ljuger inte ensam
Maria Lang (1949)
Att låta deckaren utspela sig på en ö är ett tidstypiskt knep för att få till ”det låsta rummets gåta” med några få misstänkta i en sluten miljö. Puck Ekstedt, som skriver licentiatavhandling om Fredrika Bremer, är berättare och käck amatördetektiv när en av gästerna mördas. Ja, detta glada gäng akademiker hänvisar ständigt till konst och litteratur medan de umgås och gnabbas i sommaridyllen. Den sexuella attraktionen blixtrar kors och tvärs mellan figurerna och Lang är underhållande oblyg i sin beskrivning av dessa åtråvärda personer. Det har sagts att hon med sin debut bröt ”sexvallen i svensk kriminallitteratur” och man kunde hoppas att genren får en revival i vår samtid. Det borde vara hög tid att damma av den bildade erotiska thrillern.
Agatha Christie, fotograferad 1963.
Mordet på orientexpressen
Agatha Christie (1934)
Om man ska prova att läsa Agatha Christie, varför inte börja med en av litteraturhistoriens mest klassiska deckare, från tiden då hon och hennes brittiska generationskamrater utvecklade den moderna deckaren? Här blir det tydligt att det väsentliga för Christie är själva gåtan, med en mängd små ledtrådar som ibland leder fel och ibland rätt. Tåget på väg från Istanbul till Calais fastnar i en snöstorm i bergen på Balkan. Detektiven Hercule Poirot råkar befinna sig ombord och får leda utredningen av mordet på en man som knivhuggits till döds i sin säng i en av vagnarna. Vem av de udda figurerna ombord kan tänkas vara mördaren? Vem var det som smög i korridoren iklädd röd sidenmorgonrock med broderade drakar? Vem var det som höll i kniven?