Sandra Bullock.
I stort sett varje minut all vaken tid möts jag av vackra, välsminkade ansikten där "skavanker" är bortredigerade, antingen digitalt eller med hjälp av injektioner, kemikalier eller kirurgiska ingrepp.
Så fort jag klickar in mig på någon tidning eller socialt medium kan jag läsa artiklar och inlägg som handlar om utseende.
Samtidigt matas jag med bilder av mig själv. Under Teamsmöten har jag fruktansvärt svårt att bortse från den där gamla, rynkiga människan med sneda tänder och tjocka läsglasögon i hörnet som jag vet är jag. I värsta fall fryser bilden i helt fel ögonblick och tvingar mig att titta på en totalt förvrängd version av mig själv.
Som om inte det vore nog bjuder mig min Ipad dagligen på små käcka bildspel som jag inte har bett om. Foton ur mitt molnbibliotek har satts ihop med hjälp av någon algoritm och där poppar den ena misslyckade selfien efter den andra upp bland semesterfoton och jobbilder.
I kombination med att sociala medier oupphörligen påminner mig om att jag inte ser ut som jämnåriga medsystrar som Sandra Bullock och Helena Bergström, utan mer som jämnåriga medbröder som Robert Gustafsson och Boris Johnson, holkas självförtroendet sakta ur och föreställningen om vad det innebär att se okej ut förflyttas.
Boris Johnson.
Jag, som till för ett par år sedan koketterade med att jag tvättade ansiktet med pumptvål från livsmedelsbutiken, har numera en svindyr ögoncréme i badrumsskåpet och trots att jag känner stort obehag inför olika ingrepp har tanken på att fixa saker i ansiktet ändå föresvävat mig.
Inget av det här har blivit enklare att navigera i sedan intellektuella profiler som Ann Heberlein, Nina Björk och Åsa Linderborg skapat debatt genom att skriva kulturartiklar om hur de sörjer vad de uppfattar som sin svunna skönhet och attraktionskraft. Allt handlar kanske ytterst om samhällets förakt för kvinnors åldrande.
Vi ska vara snygga, men vi ska samtidigt vara naturliga. Ingrepp kan göras, om de inte offentliggörs och inte "syns". Ordet dubbelbestraffning ligger i luften.
Men det sjukaste är ändå att andra värderingar gäller för unga kvinnor. De förväntas lägga halva lönen och flera timmar om dagen på sitt utseende. De använder fler sorters smink än jag kan namnet på (vad är egentligen en primer?) och många börjar göra skönhetsingrepp redan som 20-åringar.
Hur ska det här sluta?
Sagan om Snövit har aldrig känts mer aktuell.