I bekantskapkretsen ordnas sociala evenemang på som ligger nära gränsen för vad som skulle anses lämpligt av myndigheterna. Det är träffar med boulespel på skolgårdar och knytkalas med grillning och mingel i trädgårdar.
Hittills har jag tackat nej till nästan allt och predikat vikten av att följa Folkhälsomyndigetens föreskrifter till punkt och pricka. Jag har liksom iklätt mig rollen som Anders Tegnells beskäftiga lillasyster, som hela tiden manar till distansering och halar fram en flaska alkogel ur handväskan och kräver att får klämma ut en dos i folks handflator, i stället för att halsa en bärs i glada vänners lag.
Trots att det strider radikalt mot min egen självbild verkar det som att jag under utbrottet av den nya coronaviruset kommit ut som en person som slaviskt följer alla regler och rekommendationer. Min annars så ständigt närvarande inre tonårsrebell tycks ha vuxit upp till en rättfärdig prussiluska.
Eller förtvinat i brist på näring.
Tre månader utan livekonserter, teaterföreställningar och konstutställningar har möjligen börjat kräva sin tribut och gjort mig till en sådan där kvast som sopar bra som Ebba Grön sjöng om i låten "Staten och kapitalet" när jag var tonåring.
Att bara passivt låta sig matas av lättillgängliga tv-serier hemma i soffan i stället för att fysiskt möta konstnärliga anrättningar med olika tuggmotstånd kanske leder till andlig sotdöd där man till slut upphör att tänka kritiskt, ifrågasätta normer och myndigheternas agerande.
Allvarligt talat börjar jag bli orolig på allvar för vad som ska hända med kulturlivet de närmaste åren. Osäkerheten kring när och om olika arrangemang kan äga rum är minst lika stor i dag som i början av coronautbrottet.
Veckan som gått har jag ägnat åt att skriva artiklar om ännu flera inställda arrangemang i Eskilstuna och Katrineholm som skulle har ägt rum i sommar. I en intervju med Dagens Nyheter säger statsepidemiologen himself att vi inte kan räkna med stora publika evenemang förrän nästa år. Vi får nog inrikta oss på att många av de arrangemang som skjutits upp kommer att ställas in och att "nya datum" kommer att flyttas igen.
De ekonomiska konsekvenserna för branschen är oöverblickbara och det kan ta många år innan kultursektorn återhämtar sig. Vad det i sin tur kommer att få för effekter på samhället och allas våra inre tonårsrebeller, vågar jag knappast tänka på.