Kände ni också känslan under tisdagen?
Det hänger någonting alldeles särskilt i luften under den där typen av varma, hoppfulla EM-sommardagar.
Detta skulle bli kvällen då Sveriges damlandslag krossade motståndet för att ta sig till final i EM 2022, det var tydligt redan under morgonkvisten.
I mitt område hängde svenska flaggor från balkongerna, "Sommar i P1" tycktes skrala lite högre än vanligt från fönstren på glänt och inne i mataffären hade personalen målat ansiktena i gulblått. Grannar som jag under vinterhalvåret bara sett ryggen av när de skamset smitit in i sina portar mötte mig nu med raka ryggar då de bar hem sina kassar med chips och dipp inför kvällen.
För mig innebar denna sportsliga solidaritet att jag vid arbetsdagens slut valde att rycka upp mig ur min sedvanliga apati inför sportevenemang. Jag hade egentligen inte energi att göra annat än att på sin höjd bekvämt följa matchen på egen tv, men en röst viskade i mitt huvud att jag borde bevittna Sverige krossa England på en sportbar någonstans, i goda vänners lag, med en kall i handen. Jag var ju inte blind för stämningen!
Men vi möttes upp på tok för sent.
En halvtimme innan matchstart sökte jag och mina fyra vänner fortfarande efter en bar med ledigt bord framför storbildsskärm – en hopplös uppgift, men vi vägrade ge oss. Likt ett motorcykelgäng cyklade vi omkring i grupp, stannade framför varje bar, skickade in en gubbe för att reka stället för att sedan återsamlas och upprepa processen gång på gång.
Till sist lyckades jag fem minuter innan avspark vinna en brottningsmatch mot två andra bordssökande tidsoptimister, och mitt gängs plats framför storskärmen var säkrad. Allsång, nationalsång, snapssång. Då var vi igång!
Det började hoppfullt.
Redan efter typ 15 sekunder såg det ut som att Sofia Jakobsson skulle göra 1-0, och stämningen i baren gick att ta på. Vägen som genom åren banats av spelare som Seger och Lindahl verkade slutta åt rätt håll nu. Det kändes tydligt att den nya generationens stjärnor som Rolfö och Blackstenius i och med den stundande vinsten skulle ta över stafettpinnen och leda oss in i en ny, gyllene tid av fotbollsdominans.
Sen gick det utför.
När England gjorde 1-0 var vi fortfarande peppade nog att hålla humöret uppe, 2-0 likaså, men när Alessia Russo trollade upp hela det svenska försvaret på läktaren och med kroppen vänd bort från målet klackade bollen bakåt mellan Hedvig Lindahls ben för att utöka till 3-0 förändrades stämningen inne på baren till någonting mycket mörkare än innan.
4-0 ska vi inte ens tala om. Här någonstans viftade min kompis in notan, och efter en stunds bråk med vår servitör om detaljerna ("inte har vi väl druckit 13 öl?") befann vi oss ute på gatan, skamsna och ledsna.
Varför var det så smärtsamt?
För att vi visste att vårt landslag var bättre än en 4-0-förlust, och för att vi kände med dem.
När jag cyklade hem tänkte jag att det vid den här typen av förlust är ännu viktigare än innan matchstart att hänga ut flaggorna från balkongen, dundra "Sommar i P1" och måla ansiktet gulblått.
Men väl tillbaks i mitt kvarter möttes jag bara av mörker, dagg och olika nyanser av skuggor.