Jag ska inte sticka under stol med att jag hade vissa förhoppningar om att det skulle skita sig för Katrineholmsrevyn när jag i höstas gav besked om att jag inte kommer medverka i årets föreställning. Att biljettintäkterna skulle rasa, att de skulle bli helt handlingsförlamade och, efter att ha insett min oumbärlighet, komma krypande och be om min återkomst.
Så blev det inte. Faktum är att revyn säljer biljetter som aldrig förr och tycks gå mot ännu en succé. Välförtjänt förstås, och ganska väntat. Katrineholmarna har kommit att älska sin lokalrevy och den har blivit ett av de återkommande kulturevenemang som lyckats få en trogen publik i den här stan.
Det finns något motsägelsefullt, men samtidigt fint i det hela.
Ibland är det nämligen lätt att få uppfattningen om att kommuninvånarna är en bunt tråkmånsar med storstadskomplex som älskar att klaga över att det aldrig händer något här, men när coola artister som Little Jinder och Terra kommer hit så gapar det ändå tomt framför scenen.
Likväl gnälls det över det höga antalet pizzerior, men inte fan går man ut och käkar på de restauranger som vågar satsa på annat.
Nä, katrineholmarna är inte alltid lätta att behaga, det är inte vad som helst som kan få oss att avstå familjekebabpizzan framför teven en fredagskväll.
Men det finns en lokalpatriotism som inte går av för hackor. Ve den pizzabagare som försöker bjuda på kebabsås som inte smakar som den på Maistro och ve den utsocknes krogrecensent som kommer hit och klankar ner på de där restaurangerna dit vi själva inte går.
Om den lokale gerillakonstnären dumpade sina gamla vinterdäck i en rondell skulle de förmodligen få mer kärlek än alla inköpta rotvältor, vandrande hus och blåa hästar tillsammans. Och när bygdens söner och döttrar äntrar revyscenen, då går vi man ur huse för att se dem.
Katrineholmare vill inte bli skrivna på näsan om vad som är fint och trendigt eller inte. Vi vill ha det lagom och vad är mer lagom än lokalrevy? Nu råkar Katrineholmsrevyn de facto tillhöra de bättre i landet, men ändå.
Det är vanlisar som gör kultur för andra vanlisar.
Men inte ens vanlisar går att ta för givet. Även de största eldsjälarnas lågor kommer en dag att slockna och därför är det viktigt att vi slår vakt om Katrineholmskulturens framtid. Vi behöver en riktig scen för teater, lokaler att repa i och vi behöver vår kulturskola och våra studieförbund. Annars är risken stor att vi verkligen blir en stad där ”det inte händer nåt”.
När ensemblen gör entré på Safiren under fredagskvällen kommer inte alla danssteg sitta perfekt, stämmorna kommer klinga lite falskt här och där, scenkläder kommer att skära in där de absolut inte ska skära in och det kommer bjudas både trivselkilon, flyende hårfästen och åldersrynkor. Precis som det ska vara.
För på nåt sätt är det stan i ett nötskal. Katrineholm är inte fine dining och pretentiösa hipsterband. Katrineholm är blöt kebabpizza och lokalrevy. Och det är banne mig inget fel med det!