Plötsligt är det möjligt att samlas i festlokaler igen och dansa bort hela nätter. Vips som man står där kan förnuftets röst dyka upp inne i huvudet, en röst som säger: "Ojdå. Här var det trångt."
Jag var på rave nyligen. Ett sådant som man brukade gå på före pandemin. Högljutt, massor av olika DJs, svindyra biljetter och fett mycket folk. Det skedde i en stor lokal i Slakthusområdet, storstadens ground zero för dunka-dunka, och redan i kön till entrén märktes det att det skulle bli härjigt. Det var så. Mycket. Folk. Det var kulörta lyktor, monoton housemusik och ungdomar i tokiga kläder, men det jag minns tydligast är trängseln. Gud, vilken trängsel!
– Första stora festen sedan slutet på den jävla pandemin, ropar någon i kön. Är det så? tänker jag. Är den slut?
Låt mig bara påpeka att jag inte har något emot att det blir lite trångt. Jag utgår ifrån att alla andra som går på industrirave också är vaccinerade. Framför allt litar jag på myndigheterna när de säger att det faktiskt numera är lugnt att festa! Eller vad var det de sa... Att "vaccinerade i praktiken kunde leva som vanligt från och med den 29 september". Just det. Och för gänget i den här lokalen är vanligt lika med hårt festande.
Trots det så har man ju vant sig vid att fysisk närhet är farligt, och det var en ihållande märklig upplevelse att plötsligt tumla runt under en discokula där dansarnas svettiga skinn gneds mot varandras rytmiskt, euforiskt, i fem timmar. Inte direkt läskigt, men nästan. Musiken i lokalen var instrumentell, men hade ändå en röst. En röst som viskade "släpp taget, bli galen, bli vansinnig."
Kanske hade det inte känts riktigt lika främmande om det inte var för alla företagare i samhället som har valt att fortsätta med sina egna restriktioner, och som skapar så tydliga kontraster till trängseln och euforin i danshallarna och i barerna. De där som från bakom sina kassaapparater ryter "kan du inte läsa!? Det står tydligt på lappen att max tre kunder får vara i butiken samtidigt!" trots att myndigheterna inte längre ställer dessa krav. Men just det känns iallafall bekant.
Vad som inte känns bekant är när en person på dansgolvet med glimten i ögat frågar om han kan få låna mina nycklar. Konstigt, tänker jag. Vad ska han med mina nycklar till? Sedan lägger jag märke till hans axelremsväska. Aha, han har säkert tagit med sig en egen flaska öl och behöver något att öppna kapsylen med, eller något. Nej vänta. Shit, nu försvinner han in på toaletten där borta. Med mina nycklar! Fasen också, ska han använda dem för att suga i sig knark nu? Jag grips av en smärre panik, någon snubbes kokainrester är det sista jag vill ha med mig hem i väskan ikväll.
Killen kommer tillbaks, speedad. Mellan oss reser sig en levande vägg av dansande kroppar, men det är inget problem för honom: han bara kastar nyckelknippan till mig med ett "tack, kompis" och försvinner. Jag kämpar mig bort från dansgolvet och spenderar en lång stund med att skrubba nyckelknippan ren i ett äckligt litet handfat på herrarnas. Note to self: låna inte ut nycklar till grabbar på dansgolv.
När jag återvänder till dansgolvet har vansinnet tilltagit. Trängseln har ändrat skepnad, den utgörs inte längre av individer utan har blivit till en homogen massa. Pulserande. Ångande. Fukten i lokalen är mustig, har kropp. Det luktar härsket kött. Gamla kräftskal.
Jag står med nyckelknippan i handen. Känner oro, men tänker på myndigheternas besked. "Lev som vanligt."