Ofrivilligt satt på kartan av Unescos världsarv

Otillgängligt världsarv. Det här monumentet ligger i närheten av mätpunkten på berget Pullinki.

Otillgängligt världsarv. Det här monumentet ligger i närheten av mätpunkten på berget Pullinki.

Foto: Dan Norin

Krönika2019-09-05 06:05

Invånarna i Övertorneå kommun verkade inte heller ha så mycket hum om Struve innan de, som en av kommunföreträdarna uttryckte saken, "drabbades av ett världsarv".

Stuprörsorganisation brukar det kallas när var och en bara tar ansvar för sin egen lilla bit och glömmer helheten. Det är sånt som offentlig sektor brukar skyllas för. Men vi i media är också rätt bra på stuprör. Klimatfrågan är bara ett exempel. Ena dagen kör vi undergångsvinkeln med smältande isar och vatten upp till knäna. Den andra utbrister vi att sommarvärmen äntligen kommit och att helgvädret blir vackrare än på länge.

Men till Struve och hans båge! På 1800-talet gav den tyska astronomen Wilhelm von Struve sig katten på att luska ut jordklotets exakta form och storlek. Med hjälp av 265 mätpunkter från Svarta havet till Nordnorge lyckades han bevisa att jorden är tillplattad vid polerna. Hans forskning gjorde att utvecklingen av topografiska kartor tog ett rejält kliv framåt.

I Övertorneå spanade han från berget Pullinki och hade fri sikt till nästa mätpunkt placerad i Finland.

Sedan rullade åren på, korna slutade beta på berget, slyet växte och många av Övertorneås invånare flyttade söderut. De som blev kvar hade annat än Struve att bekymra sig över.

Tills Finland, med sex mätpunkter inom sina gränser, år 2004 ansökte om att göra meridianbågen till världsarv. FN-organet Unesco tände på alla cylindrar. Vilket medfört att de som har som sport att samla på världsarv glada i hågen dragit till Övertorneå för att bocka av Pullinki. Men inte hittat fram till berghelvetet. Utan istället fått vända på klacken. Leriga, hungriga och besvikna över att inte ha fått sätta ett kryss i sin Pullinki-ruta.

Ingen led, ingen skylt, ingen belysning, ingen kaffestuga.

"Jo, vi har förstått att berget är unikt", säger kommunkillen bedrövat och tillägger: "Iallafall unikt otillgängligt".

– Varför kan jag inte ta min egen bil, varför måste vi åka traktor? Var är stolparna som ska leda fram till arvet ? Varför har ingen rest upp pinnen som ramlat ned i blåbärsriset? Varför är det en massa skog i vägen så mätpunkten i Finland inte syns?

Stuprörsreportern mal på och den stackars kommunansvarige låter allt olyckligare. "Det är med skammens rodnad på kinderna vi får erkänna att vi inte haft råd att röja mer än en gång."

Med ett värdsarv följer nämligen inget medskick av pengar till vägar, parkeringsplatser, informationsskyltar eller raststugor. Bara en massa ära. Ansvaret att förvalta vilar dock på kommunen.

Och det är ju så mycket annat kommunpolitiker måste få till. Barn- och äldreomsorg, skollärare och bespisningspersonal till exempel.

Nu kräver Riksantikvarieämbetet att staten sätter av pengar och häller ner dem till "drabbade" kommuner i ett särskilt stuprör avsett för världsarv.

Kanske vore bättre att be Unesco lugna ner sig en smula eller åtminstone först höra sig för med de som ska sättas på kartan?

Och hur vore det om media höjde blicken och inte bara tjatade om igenväxta leder utan också ifrågasatte det rimliga i att småkommuner ska behöva skämmas över sånt de aldrig bett om?

Bäst just nu

Boris och hans brittiska bråk utklassar det mesta i spänningsväg just nu. Vilken thriller! Nya turer varje timme.

Krönika

Eva Axelsson
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!