Det ena inslaget på nyheterna under tisdagskvällen var dystrare än det andra.
Rekordhög smittspridning i samhället. Läskiga, oidentifierade drönare över svenska kärnkraftverk (som TV4 Nyheterna följande morgon rapporterade kunde vara en form av maktdemonstration från okänd avsändare). Festande brittiska politiker. Ja, till och med vulkanutbrott och hela civilisationer dolda i aska! Jag blickade ut på fullmånen och tänkte på allt elände. Ville ha en drink, men på grund av 23.00-restriktionerna hade väl säkert min lokala bartender redan tagit kvällens sista beställning vid det här laget. Det skulle bli svårt att somna sen.
Jag hade nog gett upp och låtit oron och ångesten ta över mig om det inte vore för den sista, mest tragiska och drabbande nyheten.
Innan jag hörde om Björn Natthiko Lindeblads död var han för mig bara "den där munken som lämnade näringslivet och fann Nirvana". Men i takt med att jag under kvällen sakta lärde mig om honom, hans liv och öde så växte sig snart skulden över att jag faktiskt var frisk och deppig allt starkare. Det kändes orimligt, och där under fullmånen bestämde jag mig för att hedra Natthiko genom att sluta deppa och ta vara på livet. Jag skulle vända den här skutan.
Björn Natthiko Lindeblads död blev en tragisk påminnelse om att njuta av livet.
Mina tre stora hobbies just nu:
1: Löpning, vill kunna springa ett marathon.
2. Gitarr, vill kunna lira som Van Halen.
3. Franska, vill kunna gagga som Modiano.
Alla ovan nämnda hobbies kommer med ett visst motstånd. Det är jobbigt att springa, tråkigt att öva på gitarren och frustrerande med den franska grammatiken. Men skulden som nyheten om Björn Natthiko Lindeblads död gav mig gjorde det lättare än någonsin att ta sig förbi motståndet, att släppa sargen och omfamna livet. Det kändes plötsligt självklart att livet är för kort för att sitta hemma och scrolla på telefonen. Lajka bilder. Internetshoppa. Skjuta upp saker till morgondagen.
Uppfylld av en helig vrede över orättvisan i världen hörde jag en röst som sa: "Lev! Tänk på Natthiko och alla som inte har möjligheten som du själv har!"
...Så jag snörade på mig skorna, sket i regnet och sprang en mil. Sedan spelade jag på gitarren tills fingrarna blödde och efteråt dechiffrerade jag flera sidor av "La petite bijou".
Framåt midnatt var jag slut. Kanske inte direkt lycklig, men glad igen. Jag somnade faktiskt gott till sist.
Kvällsjoggsselfie i regn, gitarr och fransk skönlitteratur. Nycklar till njutning, njutning som kommer med ett visst motstånd. Kämpa, Felix.