Malin Johansson.
Är det bara min generation som skäms och är generade över det minsta lilla? Eller är det något som alla kan relatera till och hör mer till åldern?
För ett tag sedan tog jag en öl med en gammal fling från Stockholm som jag pluggade tillsammans med för något år sedan. Vi pratade hela kvällen och åt god mat, men det var ett samtalsämne som fick mig att fundera – när började vi tycka att allt är så pinsamt i vuxen ålder?
Var det inte våra föräldrar som var pinsamma?
När mamma eller pappa skulle följa med en dag i skolan när man gick på mellanstadiet. När de sjöng i bilen när man hade en kompis i sätet bredvid. När de skrek hejdå lite för högt när man skulle gå iväg. I en viss ålder är det ju bara pinsamt att gå på stan med sin förälder.
Eller ännu värre – när de försökte vara "unga" och "down with the kids" genom att slänga ur sig vissa fraser eller rörelser som gjorde att man bara ville gräva ner sig.
Jag fattar att det handlar om en mognadsprocess och att alla föräldrar kan känna igen sig i att deras barn tycker att allt de gör är pinsamt.
Någonstans i den där mognadsprocessen borde väl allt det där som är pinsamt växa ifrån en. Vad handlar det egentligen om?
En ovilja att inte sticka ut. Höras. Synas. Vara för mycket. Vara för medveten om sin omgivning och vad alla andra ska tycka om en.
När gick jag från att tycka att mina föräldrar är pinsamma till att skämmas över helt vardagliga saker?
Här kommer en lista på saker som är pinsamma (för mig och förhoppningsvis någon annan så att jag inte är ensam om det här):
När man står vid ett rödljus på ett övergångsställe och det kommer en person som går över gatan trots att det är rött. Passar man på att också gå över då eftersom att det är tomt med bilar eller ska man stå kvar och vänta tills det blir grönt? Då ser man ju ut som en tönt?
Vid självscanningen och dilemmat med att scanna sig ut med kvittot uppstår. Någon hinner precis före dig och försvinner ut från butiken. Scannar man ut sig själv då trots att grindarna är öppna eller smiter man ut tillsammans med den före? Då ser det ju ut som att man har snott något.
När man säger hejdå till en bekant eller kollega för att sedan inse att man ska åt samma håll. Då brukar jag låtsas att jag ska åt ett helt annat håll för att slippa pinsamt kallprat.
Jag inser nu att jag kanske bara måste skärpa till mig.
