Årets fyra delmoment har fungerad likadant i tusentals år. Det börjar rått och hårt. Sedan visar sig de första solstrålarna och marken börjar dofta. Under sisådär tre månader blir man lättare i stegen och gladare i själen. Tiden går och norra halvklotet lutar sig bort från solen och i samma veva kommer hösten som fort blir till vinter. Och så återupprepar det sig om och om igen.
Men man tycks alltid glömma bort hur lång den där sista delen är. Vintern, alltså. Årstiden då luften gör ansiktet illa, kräksjukor härjar och ljus blir till mörker. Det finns de som tycker dessa fem månader av råa naturkrafter behagar mer än de andra årstiderna.
Jag var ihop med en tjej en gång som hade korat just vintern till sin favoritårstid. När det pissade ned regn och rusk under vår- och sommarhalvåret var hon som gladast. Det skulle göra ont att vistas utomhus. För då blev det ju så mysigt att ligga under filtar, dricka te och lyssna på haverierna som ägde rum utanför lägenheten.
Visst är det behagligt att skyddas av alla de beståndsdelar som utgör ett hus eller lägenhetskomplex när det är livsfarligt ute. Men det är just det sistnämnda som utgör hela vinterhalvåret. Livsfara. Vi lever i samma kroppar som stenåldersmänniskorna gjorde. Självklart kittlar det till i reptilhjärnan när vi kan skåda en snöstorm genom ett fönster och slippa bli jagade av brunbjörnar i en tempererad våning.
Vad vi däremot inte slipper är mörkret. Det är dunkelt när vi vaknar och under förmiddagen bjuder skyn endast på grått ljus. Mot 16-tiden släcks himlen igen varpå man undrar varför man bor i ett land där vädret vill dig illa. Och med det kommer också trötthet och depp.
I Sverige kallar vi det för "årstidsbunden depression". Alla drabbas inte av det. Men några procent av oss blir ledsna av att moder jord inte visar någon som helst barmhärtighet under årets extrema månader.
Vad det beror på finns inte konsensus om bland forskare. Men man tror att hormonet melatonin spelar en central roll. Melatonin produceras under nattetid av tallkottkörteln i hjärnan och reglerar vår dygnsrytm. Under dagtid avbryts bildandet av hormonet när ljuset når ögats näthinna.
Men det finns ju inget ljus.
Därför kan man få ett överskott av melatonin. Vilket å ena sidan kan vara bra för den som har sömnbesvär, men förödande för oss som redan är tunga i sinnet över att vi inte kan äta mjukglass utan att frysa ihjäl.
Som om det inte vore nog lever vi mitt i en pandemi. Många jobbar hemifrån och de som inte har möjlighet till det tvingas möta den livsfarliga luftvägsinfektionen varje dag. Jag är inte naiv till det faktum att jag är privilegierad som har möjlighet att utföra mitt arbete från mitt trygga och säkra hem.
Men allt det andra som tidigare förmildrat min vinterdepression under tidigare år är borta nu. Möten med vänner, resor till fjärran, kafébesök och adventsfiranden med tjocka släkten ska vi undvika nu. Det med all rätt.
De redan tunga vintermånaderna blir dock tyngre. Luften känns kyligare, de mörka dagarna längre och jag tänker på min stackars farmor som firar jul alldeles ensam i år.
Det är bara att ställa sig i givakt och vänta ut den tråkigaste vintern på kanske hundra år. När solen återigen lyser på Sverige och jag trycker i mig kardemummabullar vid någon rauk på Gotland är den ett minne blott. Nåja, åtminstone tills vintern som jag glömt slår till igen.