Krönikör Felix Olsson såg en fotbollsmatch och blev förskräckt över den aggressiva stämningen och vad han upplevde som den ständigt närvarande risken att åka på stryk. Krönikan väckte starka känslor hos läsarna, som nu fått honom att vilja omvärdera sin åsikt.
Av alla krönikor jag någonsin skrivit blev det just den texten som väckte absolut starkast känslor hos läsarna. När jag kollade mejlen dagen efter publiceringen trodde jag först att något var fel. Jag hade mottagit ett stort antal meddelanden från ett stort antal individer, som alla på olika sätt försökte säga samma sak:
De fotbollsfans som utstrålat den aggressivitet som jag uppfattat som gängse under den där matchen utgör egentligen bara en beklaglig minoritet i en annars mycket kärleksfull och välmående fanskara.
En läsare skriver:
"Jag var också på den matchen. Jag blev väldigt besviken på att läsa åter en krönika om supporterkulturen av en person som inte förstår sig på den, och istället baserar krönikan på sina egna fördomar.Jag förnekar inte att det finns problem inom supporterkulturen, det är bara tråkigt att dessa lyfts på ett så otroligt onyanserat och felaktigt sätt."
En annan skriver:
"Jag förstår att din upplevelse är viktig och du kände det du kände men jag blir uppriktigt ledsen över det du skriver. När du skriver hypotetiska scenarion som att ”möjligheten att utsättas för fysiskt våld” och ”säkert var det några motståndarfans som åkte på stryk efteråt” är att förminska svensk läktarkultur och alla dom människor, män och kvinnor, barn och vuxna som går på fotboll."
En tredje:
"Jag respekterar din upplevelse och kommer inte raljera över den men som far till en dotter som jag tagit med på match flera gånger utan att känna minsta oro känner inte igen mig i det du beskriver. Är bara ledsamt att ofta oinsatta journalister gärna vill smutskasta fotbollssupportrar. Jag bjuder dig gärna på en match i framtiden och visar det som är positivt med fotbollsläktarna, mångfalden och gemenskapen."
Jag läste text efter text av fans som alla erkände att våldet som förknippas med supporterkulturen absolut är ett problem, men att det vore ett större problem att låta den bråkiga minoriteten definiera hela kulturen.
Jag rådfrågade en nära vän som också var på den där matchen.
– I klacken är det ju alltid mycket röj, men att tro att den hårda stämningen alltid eskalerar till fysiskt våld vore bara helt fel. Prova sitta på familjeläktaren nästa gång, så ska du nog se att du kommer få höra främst positiva hejaramsor, sade min vän.
Det är faktiskt intressant att min upplevelse skiljer sig så totalt från de här människornas. De läser min krönika och kan inte förstå hur trångsynt jag är. Jag läser deras mejl och begriper ändå inte vad jag missat – jag minns till exempel tydligt barnen som imiterade sina föräldrar när de med näven i skyn ropade "sopa" och "idiot" åt motståndarna. Inte direkt mysigt. Kan det vara så att de fans som gått på hundratals matcher helt enkelt lärt sig ignorera allt det här för att njuta av idrotten?
Men en sak är säker: de starka känslorna i läsarmejlen har gjort att jag med öppet sinne definitivt kommer följa med nästa gång kompisen bjuder mig på match. Jag kommer att söka med ljus och lykta för att se om det finns fler dimensioner bortom den hårda fasaden. Jag har inga problem med att erkänna att jag har fel och jag omvärderar gärna min åsikt. Men i det här fallet har jag svårt att se att jag skulle göra det.