– Jag tror inte att influencers vill vara farliga. Men om man låter branschen vara helt ogranskad och låta dem köra på som de vill kan det bli farligt.
Det sade den Eskilstunabördiga Resumé-journalisten Yasmine Winberg till mig i en intervju i september förra året. Hon hade precis, tillsammans med kollegan Julia Lundin, släppt boken "Badfluence : makt, miljoner och halvsanningar i sociala medier" där de undersökte hur samhället påverkades av den mångmiljardindustri som växt fram under de senaste 15 åren.
Största problemet var filterbubblorna, berättade hon. Vilket innebär att användare på sociala medier får skräddarsydda flöden, därtill en skräddarsydd världsbild, beroende på vilka de följer. I och med att flera kontons följarbaser har växt sig större än publiken hos traditionella medier var det problematiskt att de enda som granskade influerarna var konsumentverket – dessutom med få resurser.
Sociala medier-branschen är fortfarande rätt ny. Det råder virrvarr i hur våra nya kändisar ska granskas och vilka regler som ska tillämpas på en till synes kreativ och fri sektor. Men det kan inte gå för långt. Det är därför Frankrike nu tillämpar en lag som åtminstone ska skydda barnen till influerarna.
För att tackla det nya och fortfarande oklara medielandskapet kan lagen, som träder kraft i april, straffa föräldrar med böter eller fängelse om de använder sina barn som influerare i ekonomiska syften. Det räcker alltså inte längre som förälder i Frankrike att fråga barnen om de vill vara med i exempelvis en Youtube-video – utan de måste istället söka tillstånd hos lokala franska myndigheter och därtill ge barnet den större delen av vinsten.
"Sharenting" – alltså onlinebeteendet där föräldrar delar bilder och information om sina barn på nätet är ingenting som problematiseras i någon större utsträckning. Det kanske det borde – i och med att barnets rätt till integritet är starkare än förälderns rätt att skylta med sitt barn.
Men extra problematiskt blir det när föräldern i fråga har en följarbas. Barnet blir, utan sitt godkännande, en celebritet och hjälper till med att bygga ett varumärke som i sin tur genererar pengar och makt. Det är även vi – publiken – som lättvindigt viftar undan problemet med hjälp av likes, kommentarer och eventuellt ironiserande av hur töntigt det är att klä sitt barn i lyxmundering. Antagligen eftersom att vi tycker att vara "influencer" inte är ett riktigt jobb.
Men vilka regleringar skulle vi förvänta oss om, låt oss säga ett stort klädföretag, hade en kampanj för barnkläder och använde femåringar i sin marknadsföring? En hög med olika typer av kontrakt och hårda restriktioner om arbetstid, antagligen.
Hur hade man reagerat om det kom fram att Macaulay Culkin inte fick en spänn i lön för "Ensam hemma"-filmerna? Troligen med häpenhet.
Men varför reagerar vi inte när Sveriges största youtubers Jocke & Jonna, med nästan en miljon följare på Youtube, lägger ut videor där de nästan uteslutande filmar sina barn – för att sedan skryta om vilka Louis Vuitton-väskor de köpt?
Att vara influencer är en livsstil. Men det är också en livsstil att vara konstnär. Det betyder inte att det är okej att tvinga sitt barn att sitta konstmodell dagarna ut och in.
Varje gång man tjänar en krona på sitt barn är det barnarbete. Sverige, gör som Frankrike.