Se bara hur USA:s nya gubbpresident Joe Biden, som på drygt 100 dagar har genomfört mer av sin politik än någon än vad hans unga företrädare Barack Obama lyckades göra under två mandatperioder. Bidens åldrade partikompis, den tidigare presidentkandidaten och Bernie Sanders, är en populär kultfigur som fått unga människor att sticka sina egna vantar. Sångaren Tom Jones är 80-år och toppade i veckan den brittiska albumlistan, som förövrigt nyss hade en annan gubbe i topp, den 79-årige Bob Dylan.
I Sverige fortsätter Ulf Lundell att hyllas för sina böcker "Vardagar" som skildrar hans tillvaro som gubbe i dagboksform. Senast läste jag en recension i Expressen av Martina Montelius, 45, som säger att Ulf Lundell är hennes nya förebild och att hon känner igen sig i honom.
Jag har själv inte läst "Vardagar", men jag har börjat tycka att Ulf Lundell är rolig. Och jag tror att jag fattar vad Martina Montelius menar.
Min egen inre griniga gubbe är nämligen urstark just nu. Han hotar heta tiden att spränga fram ur mitt bröst och komma med giftiga kommentarer om samtidens fenomen. Jag stör mig sjukt mycket på den uttjatade vurmen för att fota allt och alla under rosa körsbärsblommor och folk som skryter om att de plockar och tillagar rätter av ramslök.
Gubben har också tagit sig in i garderoben, mitt arbete och mitt sociala liv.
Jag har börjat klä mig jeans, bandtishor och kavajer, skriver långa artiklar om vinylskivor, elpianon och rockmusiker och tycker att det blir allt roligare att snacka med mina manliga vänner.
Om mitt 40-åriga jag hade sett mig hade hon blivit livrädd och arg. Hon hade skällt ut mig och kallat mig könsförrädare och mes.
– Hur kan du säga att du tycker att Ulf Lundell är rolig? Varför intervjuar du bara manliga rockmusiker? Och vad tusan har du på dig? Du vet ju vad jag har sagt om unisexkläder! Dom är anpassade till folk som inte har några tuttar eller rumpa – alltså män.
Den 40-åriga Catarina Nitz hade otroligt mycket energi. Hon var ständigt i luven på medelålders gubbar, det kunde vara politiker i kommunfullmäktige, medarbetare på tidningen där hon jobbade eller hennes egen pappa. Hon satte på sig ett par välputsade genusglasögon det första hon gjorde varje morgon och tog strid i alla möjliga frågor, som att profilkläderna som togs fram på jobbet skulle finnas i damstorlek.
På fritiden umgicks hon mest med kvinnor. Nästan alla hennes gamla killkompisar kändes främmande. Det feministiska rastret som hon lagt på sina minnen gjorde att många erfarenheter som en gång känts roliga och inspirerande nu tedde sig unkna. För i backspegeln stod det klart att hon i egenskap av tjej inte hade räknats på samma sätt som killarna.
Som barn hade hon varit något av en pojkflicka, uppväxt under 1970-talet med androgyn unisexkultur, gitarrsolon och andra vågens handfasta feminism. Men nu när hon var vuxen, gift och mamma till två söner, upplevde hon att socialt konstruerade könsroller präglade i stort sett varje aspekt hennes liv. Eftersom inga män var intresserade av att ändra på sakernas tillstånd så diskuterade hon helst med kvinnor, arbetade helst med kvinnor, konsumerade kultur skapad av kvinnor och klädde sig i strikta, klassiska kläder för kvinnor.
Det hon föraktade mest var maktfullkomliga gubbar, som förminskade och i värsta fall utsatte kvinnor för olika övergrepp. Näst mest föraktade hon kvinnor som ställde upp på gubbarna, som jamsade med dem, curlade dem och dyrkade dem.
Sönerna drillades i jämställdhetsfrågor, och tishor från metalband med sexistiska motiv konfiskerades. Manliga genier som Ulf Lundell (som hon gillat mycket när hon var elva-tolv år) stod inte högt i kurs.
Ett 15-tal år senare tar jag emot utskällningen från mitt yngre jag med stoiskt lugn och en lätt överlägsen gubbattityd.
– Jag har fått perspektiv. Världen är inte så svartvit. När du blir äldre kommer du att märka är att vi kvinnor inte så olika männen och att kan vi lära oss mycket av dem. Som en mer laid back-attityd och att ha kul. Och jag tycker inte att du ska kommentera mina kläder!
Jag håller på verkligen på att bli gubbe, tänker jag. Är det helt okej och rätt i tiden, eller ett uttryck för patriarkatets nya strategi för att hålla sig kvar vid makten?