Men det finns en annan sida av det myntet.
När arbetsdagen är över, kvällsjoggen är avklarad och disken undanplockad infinner sig ibland en helt annan känsla, diametralt motsatt den som skapar wanderlust och intryckstörst. En känsla av att jag inte vill utsätta mig för något nytt. En törst efter... Trygghet.
Jag tror att det är den känslan som gör det så svårt för mig och för så många att "komma igång" (haha) med nya tv-serier, böcker eller poddar. I tider av krig, inflation, stigande priser och nu även jäkla "Hasse" så är väl det sista man vill göra att sätta sig i tv-soffan och utsätta sig för en potentiellt obehaglig, trög eller bara allmänt skitdålig serie?
För att inte tala om den risk man utsätter sig för mitt i vardagens melankoli – denna melankoli som under sensommaren sänker sig likt en våt regnrock över så många före detta semesterfirare – när man plockar upp en ny bok eller sätter sig in i en ny podcast!
Därför säger jag nej till "The Idol".
Nej till "Barbenheimer".
Nej till "Haralds mamma".
Istället ser jag om på "The Sopranos".
Jag ser om på "The O.C".
Jag läser Klas Östergrens "Gentlemen" för hundrade gången.
Jag fortsätter att lyssna på "Alex och Sigge", trots att jag vet att det finns oändligt med nya, fräscha poddar som inte förpestats av 10 minuter långa reklamslottar.
Jag kikar i bokhyllan. Orkar jag läsa igenom hela "Game of thrones"-sviten igen? Jag kollar DN-kultur för lästips. Autofiktion, självbiografier och knepiga romaner. Vem orkar? Så jag drar tillbaka till Westeros för femte gången.
På nyheterna ser jag inslag om ukrainska motoffensiver, om skrämmande AI-teknologi, rekordhöga bensinpriser, läskiga sjukdomar och naturkatastrofer. Och för att bota ångesten upprepar jag fler och fler vardagliga rutiner för att finna trygghet. Jag lägger mig på exakt samma plats i sängen varje kväll. Sitter på exakt samma plats i soffan. Parkerar bilen i exakt samma ruta.
Det är klart att det finns nackdelar med mitt beteende. Ibland är det svårt att hänga med i den kulturella diskursen över borden och under middagarna. Efter sådana stunder kan jag frestas. Jag kanske skulle ge "ursäkta" eller "Det skaver" en chans på vägen hem? The Weekend som tv-skådis kanske inte vore så dumt ändå?
Men jag pallar inte.
Är ni likadana?