Nej, i verkligheten har köpet inte gjort mig särskilt mycket vuxnare. Det inredningsprojekt som jag tampats med sedan tillträdet har snarare visat på motsatsen: Att jag är fundamentalt oskolad i vissa av livets mer praktiska discipliner. Oskolad och usel.
Problemen började när jag skulle borra hål i taket för att kunna sätta upp mina fina golv-till-tak-gardiner. Borrjäveln fick liksom inte fäste. Kanske lite till vänster? Nej, inte där heller. Hål efter fult jäkla hål uppenbarade sig i mitt nya tak.
Jag prövade lyckan i hallen istället, där jag tänkt sätta upp ett par trendiga knopplister. Efter ett par minuter hade även där en ansamling fula gap uppdagat sig. Innan jag googlat mig fram till att lösningen på mina problem tydligen stavades "slagborr" liknade hallväggen någon sorts sjuk prästost.
När jag dessutom lite senare gav mig på ytterligare en vägg som vid knackning lät tunn och fin lärde jag mig den hårda vägen vad en Mollyplugg är, och varför de är så viktiga vid hyllmontering i gipsväggar.
Förnedrad och helt täckt i byggdamm fick jag anledning att tänka över min situation. Jag är 29 år och känner allt oftare en annalkande åldersnoja. Skillnaden mellan mig och de 21-åringar jag stöter på går inte längre att förneka – en fundamental förändring har skett någonstans mellan de tidiga och de sena 20-åren. Mina hår har börjat gråna. Trots det har detta lägenhetsköp bara fått mig att känna mig yngre och yngre, men inte på ett bra sätt.
Jag bestämde mig för att ta en paus och försöka fly de hemska tankarna i mina sociala medier. Ett stort misstag.
Den första bilden jag möttes av var ett foto på Frankrikes president Emmanuel Macron där han sitter tillbakalutad och ledig i en stor soffa. Skjortan är uppknäppt, och han visar stolt upp en krullig och mycket vacker bringa. Urbilden av en man, en som vet hur en slipsten ska dras. Min antites.
Jag lade bort telefonen, såg mig omkring på byggkaoset. Jag sneglade ner på mitt eget, barnsligt hårlösa bröst. Och så började jag sakta slå numret till min oändligt mycket mer kapabla flickvän – som vuxit upp i bruksort, inte storstad – för att be om hjälp.
Drömmen om lägenheten må vara uppfylld, men drömmen om manligheten består.