Små barn sattes på tåget till Sverige med en adresslapp runt halsen.
Det är bara två veckor sedan Anna Takanen spelade sin pjäs om de finska krigsbarnen på teatrarna i Eskilstuna, Nyköping och Katrineholm. En urstark, berörande, och mitt i eländet rolig berättelse om de barn som skickades från Finland till Sverige under krigsåren 1939-44.
"Sörjen det som blev" är pjäsens titel och i min värld har den stora barnförflyttningen över Östersjön alltid synkat med kärnbudskapet i Takanens föreställning: "Vi ville göra rätt men det blev fel".
Takanens pappa Timo skickades som fyraåring till Sverige sedan Ryssland gått in i Finland och hans far stupat vid fronten. Mamman stod ensam med två små pojkar och Timo hade dubbelsidig lunginflammation. Några pengar till sjukhusvård fanns inte. Via Finlandshjälpen flögs fyraåringen med ambulansflyg till ett barnsjukhus i Stockholm. Där blev han kvar i månader innan han skickades vidare till en fosterfamilj i Halland. Hem till Finland igen kom han aldrig. Det stora såret som uppbrottet åsamkat vägrade han in i det längsta att tala om.
Att upplägget med barnförflyttningen var ett stort politiskt misstag har de flesta varit överens om under de år som gått sedan andra världskrigets slut. I akademiska uppsatser och doktorsavhandlingar har barnförflyttningen analyserats och fördömts många gånger om. Hur kunde man ens komma på tanken att skilja små barn från sina föräldrar, sätta en adresslapp runt halsen på dem, stuva in dem i tågvagnar och transportera dem runt Bottenviken under en resa som tog ett dygn och mer? De flesta barnen kunde ingen svenska, några hade inte ens fyllt ett år och få av dem förstod antagligen ett smack av vad som pågick.
Anna Takanen har både skrivit en bok och satt upp en pjäs om sin pappas liv. Han var ett av de finska barn som skickades till Sverige för att aldrig återvända hem igen.
Som vuxna har några av krigsbarnen själva berättat om sina trauman, bland annat i böcker som "Det får inte hända igen" (Annu Edvardsson). Budskapet har varit tydligt: det får helt enkelt inte hända igen.
Och man har tänkt: Hade barnpsykologin verkligen inte kommit längre än så? Vi pratar inte medeltid utan hyfsat modern tid. 1900-talets mitt. Det har känts självklart att det bästa för barnen hade varit att få stanna med vuxna de var trygga med. Även om det skulle betyda svält, bomber och i värsta fall död. Att skicka små barn rakt ut i det okända kan inte vara annat än barbari.
Men så läser jag om fjärdeklassaren Polina som skjutits till döds av ryska sabotörer i Kiev. Och om andra barn som fått sätta livet till under Rysslands militära invasion av Ukraina. Klusterbomber som dödat barn som sökt skydd i en förskola. Förlossningssjukhuset som tvingats flytta ner de födande i källaren för att komma undan bomberna. Barnhemmet i Luhansk som flyttat 40 barn mellan 0 och 6 år tvärs över landet till Lviv för att undkomma de ryska anfallen.
Putins krigsmaskin tar ingen hänsyn. Medan ryska sjuåringar som ritat plakat med texten "Nej till kriget" grips och kastas i arrest lär Putin ha skickat sin egen familj till en lyxbunker i Sibirien. "Efter oss syndafloden" tycks han resonera och gör sig redo att jämna Ukraina med marken.
Och plötsligt är det inte längre så självklart vad som är rätt och vad som är fel i denna vansinniga värld.
Jag menar inte att barnförflyttningen var rätt. Bara att: Hur ska man mitt i krigets kaos kunna avgöra vad som är upp och vad som är ned? Vilka sår som är värst?
För övrigt borde gamla gubbar som blivit galna, de verkliga barbarerna, skickas till månen med adresslappen "Ingen retur" runt halsen.