Under familjemiddagar och högtider som firas bland vänner – alltid har det varit där. Som en stenmur beklädd med vassa taggar räddade det samtalet. Jag talar såklart om barnbordet, den sista instansen som ska passeras innan den sociala kompetensen vi värdesätter så mycket sprängs in i våra barn.
Denna mur föll någon gång under mitten av 2000-talet. Plötsligt blev det vanligare och vanligare att bli bordsgranne med ett barn. Samtalet blev haltande och innehållslöst. Vad skulle man prata om?
"Är det skönt att ha sommarlov?". Den frågan har jag ställt minst tusen gånger. Tragiskt. Det är såklart det är skönt för ett barn att ha sommarlov. Konversationen blir ensidig och fokuset läggs istället på maten, tuggande och sväljande. Har man tur kanske man får berätta att ens favoritfärg är grön.
Andra incidenter är oundvikliga. KRASCH. "Jaha, där dränktes bordet av vattnet från en vält vas, det var ju typiskt". Samtidigt som detta inträffar försöker man navigera den känsliga terrängen som utgörs av tillsägelser. Ska man säga till någon annans barn när föräldern helt klart låtsats som att det regnar? Nej. Du biter ihop och drömmer dig tillbaka till den tid då barnborden höll vildarna från riket, som den kinesiska muren.
Satans hantlangare finns överallt. En gång var det säkert en förälder som lyckades övertyga de simpla medborgarna i vuxenriket om att deras barn var speciellt. Barnet kastade inte saker, skrek inte och avbröt inte fascinerande samtalsämnen, påstod hen. Jag har bara en sak att säga om det. Lögn och förbannad dikt.
Helt utan självinsikt är jag inte. Jag avbröt, skrek, och levde säkert rövare under min tid också. Detta gjordes däremot aldrig under middagarna, utan under den mer flexibla rätten "kaffe och kaka". Min far reste ofta över gränsen till barnriket för att utföra kontroller. Det är först i vuxen ålder som jag insåg vilket ansvar han axlade. Han var den som höll koll på oss alla. Med en vaken blick tittade han till och säkerställde att vildarna vid barnbordet inte tassade på gränsen till vuxenlandet. Denna barriär har, som tidigare konstaterat, fallit.
Under ett bröllop blev jag placerad mittemot ett barn. Det är oklart vilken ålder, men han satt i blöja och hade böljande lockigt hår. Förmågan till viss dialog fanns också där. Det var mitt första möte med gärningsmannen.
"Kan du hålla lite koll på honom nu när vi äter är du snäll?", sade en förälder till mig. Svetten började rinna. Jag var 17 och hade ingen aning om vad "hålla koll" innefattade. Jag förberedde mig på att få utföra Heimlichmanövern minst sju gånger under middagen. Att påstå att jag satt på helspänn är att underskatta situationen.
Lagom till varmrätten började ungen se ut som Gollum från Sagan om Ringen. Han spände blicken i mig, han visste vad som skulle hända. Jag pressade bestämt armbågen mot pappans revben och sade "Nu är det något som händer här sörru!". Med ett lugn tittade fadern på mig.
"Nämen, det är ingen fara. Han bajsar bara."
Aptiten lämnade mig där och då. Den kotlett som serverades med brunaktig sås gav mig kväljningar. Allt detta kunde ha förhindrats.
Res upp muren igen. Ta tillbaka barnborden. Belönas med berikande samtal istället för att låta det kidnappas av vildar från ett okänt land. Kommer ni till mig på middag i framtiden? Förvänta er att era barn kommer att få uppvisa pass innan de får tillgång till vuxenriket. Tack för ordet.