Egentligen skulle den här krönikan handlat om något helt annat. I mitt huvud har jag börjat formulera något om hur symptomatiskt det är för samtiden att Kuriren ser sig nödgade att ändra en rubrik efter att några läsare feltolkat ett allmänt vedertaget begrepp. Jag har satt mig till rätta med en kopp kaffe och en lite för rejält tilltagen näve kanelgifflar när mobilen vibrerar.
1,5-åringen sover i sin vagn i grådasket utanför fönstret. Ett domherrepar äter solrosfrön från fågelbordet som vi hängt upp i plommonträdet. Jag läser notisen och under de närmaste timmarna kan jag inte slita mig från de olika tidningarnas liverapporteringar.
Det är nåt speciellt med att via media följa ett drama i realtid. Till en början rapporteras det om polisinsats på en skola och därpå följer reportrarnas korta redogörelser med några minuters mellanrum.
Det tar ett tag innan man som läsare får klarhet i om det är barn eller vuxna som befinner sig i skolbyggnaden och när saker börjar ske i snabbare takt är det nästan som om det vore ett sjukt sportevenemang som bevakades. ”Fyra skadade. Nu landar en helikopter. Fem skadade. Insatsstyrkan går in.” Och så fortsätter det medan kaffet kallnar.
Jag fylls av en märklig tomhet. Det är nästan som att man har blivit avtrubbad av alla dagliga rapporter om krig, mord och sprängningar men det här är nåt annat.
Jag är själv lärare och jag minns hur jag himlade med ögonen när Järvenskolans säkerhetssamordnare Tobias för något år sedan informerade om hur vi skulle agera vid en inrymning under pågående dödligt våld.
Sånt händer ju inte här, tänkte jag, och säkert många andra med mig. Men nu kryper det närmre än någonsin.
Inte förrän det knastrar till i babyvakten och jag hör att min son, som tagit en extra lång tupplur är vaken, kastas jag tillbaka in i min egen verklighet. Senare under kvällen, mellan blöjbyten, matlagning och kvällsbad säger de på tv att dådet är det värsta massmordet i modern svensk historia. När det är läggdags läser jag högt ur Till vildingarnas land, precis som kvällen före och kvällen innan det.
Allt är som vanligt, men ändå inte.
Knappt ett dygn senare går det att läsa om gärningsmannen. En ensamvarg som förändrades under högstadiet, drog luvan över huvudet, misslyckades i skolan och blev alltmer isolerad. Människan är en komplex varelse och exakt vad som driver en man till att beväpna sig och öppna eld mot sina jämlikar går inte att säga.
Men alla vi som jobbar i skolan har sett de där killarna. De tysta och skygga som inte passar in i det svenska skolsystemet där alla förväntas bli akademiker, entreprenörer och extroverta ledare och där den som inte uppnår målen riskerar att slås ut ur samhället redan som tonåring. Alla har sett dem, men resurserna för att hjälpa finns inte och till slut blir de en del av interiören i korridoren, en grå punkt längst bak i klassrummet eller ett kryss i frånvarostatistiken.
Skolan ska vara en trygg plats för alla som befinner sig där. Det uppnår vi delvis med låsta dörrar, säkerhetspersonal och inrymningsövningar. Men för att minska risken att fler ensamma galningar uppstår måste såväl skolan som samhället i stort också vara välkomnande och erbjuda olika vägar att lyckas utan att slå undan benen för den som inte följer strömmen.
För utanförskap och ilska kommer växa så länge läroplaner och besparingskrav tvingar samhället att kasta sina egna medborgare framför bussen.