Eller är det femte gången? Olika besked. Doug själv verkar inte hålla koll. Är det så myter föds och hålls vid liv?
För det är väl ändå vad Doug Seegers främst är, en myt tillverkad för tv-industrin som blåsts upp till jätteformat, blivit folkkär i lilla Sverige där han får turnera varje år sedan 2014.
Doug Seegers är en story, med ett typiskt amerikanskt narrativ i botten, om den talangfulle mannen på gatan som reser sig från ett förtappat liv och uppnår ära, redlighet och rikedom (och i Dougs fall även nykterhet). Han är lika mycket svensk sommar som raggarbilar och jordgubbar. Denna mytologisering är alltid bedräglig och traderas in absurdum av en publik som älskar att älska uppkomlingar av det här slaget. På 60-talet var det bifiguren Henry ”Manolito” Darrow från tv-serien ”High Chaparall” som skeppades runt i folkparkerna. På 80-talet var det Duane ”Vargtass” Loken från ”Familjen Macahan” som fick del av den svenska hungern efter USA-exotism. De senaste åren har Doug Seegers varit föremål för denna typ av kärlek/projektion.
En man i publiken kommer vid ett tillfälle fram till mig och informerar: ”Det här är helt fantastiskt, det var Jill som upptäckte honom.” Har inte ens undgått mig.
Och den Doug vi fick se på Marys scen var samma vindbitet kärva cowboy-nylle som basunerats ut i ett halvt decennium nu. Käckt och erfaret underhållande likt en man från vidderna som lärt sig att slå mynt av sin ”story”. Folk vill ta del av den, varje år, och denna kväll fick de göra det iförda täckjackor medan det iskalla juliregnet störtade ner och Doug kisande levererade västernballader, rockdängor och strömlinjeformad country. Många av låtarna var från hans nya platta vilket kändes fräscht. Bäst var ”I Knew Her Before the Crash”. Lät som en pigg Tom Petty-låt. Annars var det mesta relativt medelmåttigt. Säger detta med risk för att dra på mig publikens vrede, jag vet, men jag är ledsen, Doug är ingen Gram Parsons, Johnny Cash eller Hank Williams. Sjutton låtar senare, ett rejält spöregn, ett rangligt partytält och presenningar som skyddar sångaren nödtorftigt från vädrets makter och inte ens det faktum att han håller på att falla ner från scenen får mig att lyfta på ögonbrynen. Och: Är det verkligen fortfarande busigt att lira rockabillydängan ”Shake Rattle and Roll” år 2019?