"Därför skriver vi så mycket om Gunilla Persson"

Det rasar rejält i kommentarsfälten under Katrineholms-Kurirens artiklar om Gunilla Persson. Chefredaktör Ida Lithell om det toxiska språk som följer i den Melloaktuella Hollywoodfruns spår och om varför tidningen skriver så mycket om henne.

Gunilla Persson deltar i årets upplaga av Melodifestivalen. Och skriverierna har inte låtit vänta på sig.

Gunilla Persson deltar i årets upplaga av Melodifestivalen. Och skriverierna har inte låtit vänta på sig.

Foto: Anton Swärdhagen

Katrineholm2024-03-02 06:58
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

"Jag tycker inte om den här vuxenmobbningen och pekfingermentaliteten, kan man inte bara leva och låta andra leva?"

Citatet är hämtat från en av närmare 370 kommentarer under ett av våra Facebookinlägg om Gunilla Perssons medverkan i årets Mello. Det är rejält upprört i kommentarsfältet. Som den vattendelare hon är, samlar Gunilla Persson ständigt både belackare och fans i följetongen om sitt liv. Försvaret är solidariskt, hyllningarna storartade, sågningarna brutala. Värt att notera, när det gäller Perssons kritiker, är att de inte sällan är kvinnor i hennes egen ålder. 

I dag vet vi att toxiskt språk återfinns i ungefär fem procent av kommentarerna på våra största svenskspråkiga sociala medier. Måltavlorna är främst enskilda individer, där kvinnor utsätts för toxiska kommenterar som främst relaterar till moral, utseende och psykisk hälsa (när män utsätts handlar det framför allt om våld- och bestraffningsidéer samt hot). 

Det här vet vi efter att forskare vid FOI analyserat närmare sju miljoner kommentarer med hjälp av en maskininlärningsmodell. Och vi vet det efter att frivilligt eller ofrivilligt ha kommit i kontakt med Gunilla Persson och hennes följarsvans i medierna de senaste åren. Relationen mellan Persson och pressen är en realityshow i sig, där båda parter är beroende av varandra. Den ene är den andres skapelse. Och det är inte bara kvällspressen som ägnar sig åt den här typen av nöjesjournalistik. 

Katrineholms-Kuriren har storsatsat på att bevaka Gunilla Perssons Melloresa. Våra reportrar har skrivit reportagen som kvällstidningarna aldrig når fram till. Vi har lyft anekdoter framförda av barndomsvänner till Persson, personliga hälsningar till katrineholmarna och kärleken till hemmet i Högsjö. Det är, som alltid i den pressetiska nöjeskontexten, en balansgång mellan sensation och nyhetsvärde.

Skvallret lurar under linan vi balanserar på. Vi får inte falla. 

En prenumerant skriver till tidningen: ”Vad tror ni att dessa reportage har för allmänintresse? Har ni så dåligt med annat att skriva om kan ni lägga ner blaskan. Det finns annat än flamsiga Hollywodstjärnor”. En annan: "Varför ägnar KK så mycket utrymme åt Gunilla Persson??"

Jag skulle säga att intresset för Gunilla Persson är skyhögt. Som lokaltidning med bevakningsområde Högsjö skulle det vara tjänstefel av oss att inte följa dramat. Damen har tagit sig från Högsjö till Hollywood till Melodifestivalen. Hennes låt ”I won't shake (La la Gunilla)” har i skrivande stund 1,4 miljoner startade strömmar på Spotify. Och våra digitala prenumeranter slukar stoffet vid sidan av vår övriga nyhetsrapportering. 

För Gunilla Persson kan, som få andra, göra drama av sin egen utsatthet. I en röstfiskande video på Tiktok hör hon knackningar på sin dörr, frågar om det är kronofogden eller roomservice och överraskas av ett gäng ungdomar som vill räcka över en gåva. Bara en människa som enkelt kan betala av sina skulder till Kronofogden har svängrummet att parodiera sig själv.

”Det blir alltid drama runt mig” sade Persson till DN tidigare i februari.

Ett drama som många av oss har roller i.