En perfekt, sommarsolstekt premiär blev det för årets musikaluppsättning av Kolhusteaterns ”Oliver!” i fredags.
Kolhusteatern har de senaste åren specialiserat sig på välkända musikaler med en stor ensemble, ofta dominerad av barn, och ett allt större fokus på musik än dramatik.
”Oliver!” följer därför i spåren på förra årets uppsättning ”Råttfångaren”, men fungerar betydligt bättre. Det kan höra till saken att ”Oliver!” också är en betydligt bättre text med vassare musikalnummer. Dessutom bygger den på en av världslitteraturens allra starkaste berättelser, den om föräldralöse pojken Oliver Twist som hamnar på samhällets skuggsida i ett skräckfilmsdimmigt viktorianskt London med mörka gränder och skumraskfigurer i varje hörn.
Men här vilar också en problematisk paradox. Diskrepansen mellan den dickenska realismen och Lionel Barts musikaluniversum (och musikalformen som genre och estetiskt uttryck) gör att verket skevar. Ska man se ”Oliver!” som ett socialpolitiskt statement, som regissören Tomas Bergh nämner i sitt inledningsanförande och i programbladets prolog, eller bara som en oerhört dramatisk musikalshow med bländande sångnummer? Man behöver inte välja, men själv väljer jag det senare. Musikalformen tenderar att desarmera det socialpolitiska innehållet, allvaret infinner sig aldrig, som det gör i Dickens berättelse. Här regerar i stället showen, musiken, dansen, konsten att spela upp till fest och folkliv. Och detta gör Kolhusensemblen med allra största bravur.
Bäst är musikalartisten Josephine Thunell i rollen som Nancy, en glädjeflicka som räddar Oliver Twist ur ondskans klor. Thunells sång, särskilt i andra akten, gör att föreställningen lyfter flera snäpp. Det är hårresande proffsigt. Loke Åström i rollen som Oliver har precis den rätta oskuldsfulla uppsynen hos en borgarunge som hamnat i slummen där kampen kring grötbaljan når darwinistiska nivåer. 15-åriga supertalangen Paulina Lind från Katrineholm lyser stjärnstarkt i rollen som Dodger. Hennes sång och särskilt dansen är på en helt egen nivå. ”Oliver!” vimlar av färgstarka biroller och den kanske mest färgstarka av dem alla är tjuvledaren Fagin, här spelad av Henrik Backman som med komisk utstrålning armbågar sig in i sin karaktär ju längre pjäsen pågår. Han är ingen Alec Guinness eller Rowan Atkinson eller Jarl Kulle (för att nämna några berömda Fagins i tidigare versioner) men gör ändå ett outplånligt intryck. Gåshudsbra var också det rejäla sexmannabandet, med blåsinstrument, ståbas och keyboards. Lysande!