”Jag har inte varit utomhus på femton dagar. Men solen skapar Mondrianmålningar i sjukhusfönstren och våren når mig i min hustrus röst.”
Raderna skrev Göran Greider den 28 februari på sin Facebooksida. En hoppfull inblick i en annars dyster sjuktillvaro, får man förmoda.
Turerna till sjukhuset har varit många den senaste tiden. Malignt lymfom, heter boven i dramat, en typ av blodcancer.
Nyheten slog ner som en bomb i början av året: Göran Greider har cancer.
Sen den 6 februari har han dagligen skrivit små poetiska improvisationer – lyriskt förtätade ögonblick – på Facebook under rubriken Dagsform. Iakttagelser, minnen, poesi, ibland enkel språklig gympa för att hålla igång skrivandet, tänkandet.
Det är nu jämnt 40 år sen Ulla och Stures grabb från Vingåker debuterade på Bonniers med diktsamlingen ”Vid fönstret slår ensamheten ut”.
I Ole Hesslers anmälan i Dagens Nyheter i april 1981 lösgör sig en rask innehållsdeklaration: ”Det handlar om allt mellan himmel och jord, mellan Vingåker och Katrineholm. Här blandas rockpop-textens paranoia med stilla naturlyrik. Greiders inspirationskällor sträcker sig från Homeros till Bruce Springsteen – en anmärkningsvärd räckvidd. Här samsas bröderna Marx med Okeanos, Bach med Räddaren i nöden, Gramsci med farfar verkmästarn.”
Mer folkkär poet får man nog leta efter. Karln har ju varit med i SVT:s På spåret och har klippkort till debattsofforna. Den sladdriga t-shirten, rutiga skjortan, Einstein-frissan som signalerar att intellektet prioriterats framför fåfängan, allt utstrålar en snäll charm. ”Med håret flygande som en utblommad maskros”, som det stod i en intervju i Dagens Etc.
Hans blotta framtoning är ett lika starkt varumärke (en term Greider förmodligen avskyr) som Leif GW Perssons; den uniforma klädstilen, ”många glada kilon” som Åsa Linderborg skriver i sin bok ”Året med 13 månader”, en mullbänk under läppen, de infallsrika formuleringarna, allvaret, humorn. Dessutom förmågan att med uppriktig nyfikenhet borra sig in i meningsmotståndarna.
Greider har i böcker och intervjuer ständigt återkommit till sin uppväxt i Vingåker. I ”Jakobsbrevet” 2004 använder han sin far ”stewardens” död som utgångspunkt för att i diktform dryfta symbiosen mellan socialism och kristendom.
I ”Katterna kommer in från mörkret” 2009 rör det sig om ett slags lyriskt dagbokssamlande, där Greiders talande röst, känd från krönikor och hetsiga debattpaneler, känns igen.
Barndomsminnen, dikter och textfragment gör att världen träder fram ur ett greiderskt underifrånperspektiv.
Det är till denna genre han nu återvänder efter fjolårets romandebut om Dan Andersson.
Till hösten ger Ordfronts förlag ut boken ”Barndomsbrunnen”. ”En dagbok, diktsamling och barndomsskildring i ett”.
Ett bokomslag i pappbrunt visar en svala som ser ut att vara ritad med ett barns vaxkritor. ”En historia om sjukdom och minne i brutna rader”, lyder underrubriken.
I sina Dagsformer skriver Göran Greider korthuggna minnen och tankar som blandas samman, blir till insikter över något större. Några ska med i nya boken, säger han, men inte alla.
Den 11 mars skriver han: ”Nu har jag förstått hur min farmor Syster Alma mötte sin Henning. Min farfar Henning gjorde värnplikten i småländska Ryssby, långt från statargården i Vingåker. Ser dem gå där i ett sekelskifte, två vakna unga i en vaknande nation. Deras planer når mig. Jag spritter till av optimism. Ler i sjuksängen.”
I april 2020 avled Göran Greiders mamma Ulla, 94 år gammal, på äldreboendet Strandgården i Katrineholm. Hans egen sjukdom, stigande ålder och kanske även mammans död tycks nu ha slungat igång hans självbiografiska projekt.
– Jag åkte in och ut på sjukhus hela hösten och allt var ganska ovisst, säger Göran Greider. Det är då man börjar minnas – minnen dyker upp. Barndom, tonår, gator, bröder, kompisar. Satt rätt mycket på sjukhus och skrev. Sen fick jag till slut ett cancerbesked (med god prognos) vid nyår. Och har fortsatt att skriva – sjukdom och barndom. Två domar ...
Den nya boken ska också vara mer frispråkig än tidigare böcker, har han sagt.
Men fragment av barndomen är redan kända från oceaner av tidningsartiklar. Hur han växte upp i den rödteglade egnahemsvillan på Valhallavägen 17 med pappa sjömannen som gått i land efter 15 år, mamman som sydde på Vingåkers konfektionsfabrik.
En uppväxt präglad av fyra brorsor, sjömanshistorier, bandy och Deep Purple. Hur han skrev sina första dikter på gula pappersark som han tagit från Kommunistisk ungdoms lokal i Vingåker. Och blev publicerad i Lyrikvännen, 17 år gammal. Hur han blev politiskt medveten i tonåren, bar hem kilovis med Marx; ”Kapitalet” och ”Det kommunistiska manifestet”, och samtidigt tömde lyrikhyllan på Vingåkers bibliotek.
Mycket av det ingår i en närmast kanoniserad mytbildning kring Göran Greider. Musikintresset med Dylan och Hendrix, det långa hippiehåret och åren som traversförare på SKF i Katrineholm. Det var där han arbetade för exakt 40 år sen när han debuterade som poet. Kallades för Shakespeare på jobbet bland gaffeltruckar och blåställ.
På 90-talet slog han igenom som arbetarförfattare tillsammans med namn som Aino Trosell, Kjell Johansson, Majgull Axelsson och Elsie Johansson.
I en dikt ur boken ”När fabrikerna tystnar” 1995 framträder ungdomsmiljöerna i Katrineholm och Vingåker:
”Jag föddes så pass tidigt att jag hann känna
strömmen av arbetare
flyta nedströms i svinottan eller vinterskymningen.
Det var åren innan vakterna vid fabriksportarna försvann,
innan de ersattes av fjärrstyrd elektronik;
sent sjuttiotal, några år in på åttiotalet.
Genom nästan öde gator drogs folk samman,
dök upp ur bussar, vid krön, backar, sidogator,
orter uppfyllda i hela sin vidd vid samma klockslag.
I omklädningsrummen smällde metallskåpen mot varandra.
Overallerna mot slutet av veckan var stela av olja, damm, eld.
Men ljuden från fabriksområden infångade bebyggelsen:
Arbetets evighet i en förmiddags bärnsten”.
Greider glider sömlöst mellan det politiska och det privata, det lilla och det stora. Oftast med en sympatisk och lättbegriplig ton som gör att man gärna jämför honom med Ulf Lundells dagboksdiktande iakttagelseverk ”Vardagar”, ett slags folkhemmets samvete.
I Dagsformerna blir smärtpunkterna därför extra tydliga. I mötet mellan poesi och vardag.
Som den 7 april då han skrev:
”05.17
Hörde en ensam trast.
Den försökte väcka solen.
Sen sjöng den mig till sömns.”