Det har varit mycket snack om Netflix-serien "Unbelievable" i höst. Efter att ha sett de åtta serien i tv-serien, som är baserad på verkliga händelser, är jag redo att stämma in i hyllningskören. 

"Unbelivable" handlar om utredningen av en serie våldtäkter som begicks i tre olika delstater i Usa runt år 2008. Men detta är ingen true crime-serie, utan en skickligt berättad och oerhört spännande dramaserie som utan att skriva någon någonting på näsan lämnar tittaren i ett tillstånd av både förtvivlan och hopp.

I centrum står ett av offren, den 18-åriga Marie Adler, som spelas av en helt fantastisk Kaitlyn Dever. Hennes gestaltning av den unga, sköra Marie, vars uppväxt präglas av otaliga svek från vuxenvärlden, är hjärtskärande och trovärdig. 

Artikelbild

| Catarina Nitz.

En natt tar sig en maskerad man in i Maries rum i stödboendet för unga i staden Lynnwood i Washington. Han hotar henne med kniv, binder hennes händer och våldtar henne i flera timmar, utan att lämna några spår efter sig. 

Med slokande axlar och uttryckslöst ansikte anmäler Marie brottet och genomlider förhör efter förhör där hon tvingas berätta vad som har hänt, samt en undersökning på sjukhuset. 

Men två manliga poliser och en missriktat välmenande kvinna i hennes närhet tycker inte att hon beter sig på rätt sätt. Med kännedom om hennes trassliga förflutna bestämmer de sig för att inte tro på Marie och förmår henne att säga att hon ljugit ihop historien. Marie sviks alltså ännu en gång. Hon blir dessutom åtalad för falsk tillvitelse, får sparken från sitt jobb, blir utkastad ur lägenheten och mister alla sina vänner. 

Samtidigt inleder två kvinnliga kriminalpoliser oberoende av varandra utredningar av liknande våldtäkter i två olika polisdistrikt in delstaten Colorado. Så småningom får de kontakt och börjar samarbeta. 

De två poliserna, den unga, djupt troende tvåbarnsmamman  Karen Duvall, (Merritt Wever) och den kantiga Grace Rasmussen (Toni Colette) är minst lika målmedvetna och uthålliga som någon snut i "True Detective".  Deras mödosamma väg mot att identifiera gärningsmannen innefattar flera blindspår, dessutom dyker det upp flera offer från flera platser. 

Även om jag blir riktigt ledsen och upprörd flera gånger medan jag ser "Unbelievable" lämnas jag inte i sticket som tittare. Någonstans landar jag i förvissningen om att det finns hopp och upprättelse att få.